FKA twigs
Way Out West, 13/8 – 2015

Way Out Wests bästa speltid alla kategorier har FKA twigs. Sist ut, i tältet, första dagen, de flesta har inte hunnit tröttna på överpriserad mat och att uppleva en stilmässig déjà vu varje gång man passerar en ny grupp människor, och för många har dagen lett fram till just det som sker klockan tio. Tahliah Debrett Barnett ställde in sin klubbspelning förra året och passade på att växa sig mångdubbelt större under perioden som gått sedan dess. Just den här kvällen firar hon sitt tredje EP-släpp i ordningen, fem spår starka Melissa som släppts via Young Turks under dagen. Kalaset blir ett andlöst ljudprojekt: senaste gången en artist levde lika väl i symbios med mörkret som letar sig in i Linné måste varit under The xx-konserten 2010.

Den London-baserade artisten upplöser under sitt framförande gränserna för vad en musiker kan tänkas göra på scen. Hennes smältdegel av massiva beats, en oväntat dominant och självsäker sångröst och sagolika dansrörelser gör henne till en av de mest mångfacetterade stjärnorna på festivalen – något ironiskt då det inte går att säga riktigt samma sak om låtmaterialet hon sitter på. Trots nämnda EP-utgivningar och debutalbumet LP1 är känslan att twigs behöver ytterligare en fullängdare i kroppen innan hennes scenuppenbarelse kan blomma ut fullkomligt. Hon skjuter sin trollbindande visuella underhållning (återigen: varför inte ordna så att skärmarna får en funktion, Way Out West?) och konstnärliga R&B mot varandra och de gifter sig oftast, om än inte alltid, men ju längre spelningen fortskrider ju mindre gömmer sig Barnett bakom ljus och rök. Video Girl är magnifik under inledningen. Sista tjugo, när How’s That och Two Weeks tornar upp sig som bultande dagboksanteckningar skrivna i natten, raserar hon plötsligt barriären mellan henne och publiken. Hon får inför avslutningsnumret en applåd som sträcker sig över ett par minuter. Då har en del människor tröttnat och lämnat men desto fler ser smått uppslukade ut.

Det som på skiva går i ultrarapid rör sig nämligen ännu långsammare live – i Water Me är det som om låtens kugghjul rostat ihop under de första minuterna – vilket än mer stärker känslan av att twigs inte är ute efter en vanlig konsert med dramaturgin låt->låt->lite snack->låt. FKA twigs tänjer ut tiden och levererar en science fiction-timme där hon är alien och människa i samma kropp.