Flash Fiktion, Flash Fiktion
Betyg: 6/10
Efter att ha spenderat två och ett halvt år i en studio i södra London så släpper Flash Fiktion debutalbumet. Lika lite som jag var exalterad var jag skeptisk. Egentligen är det ingenting fel på gruppens musik. På ytan snygga arrangemang där man på psykedeliska lager lägger klara melodier; filtrerade falsettstämmor på en ogenomtränglig basvägg i Tommorow’s People ger tyngd; enkla men befriande riff i Leni. Texterna genomsyras av surrealism: Nautica Girl handlar om sjöjungfrur och i Me and Mr E avhandlas en personlighetsklyvning. Fina små hantverk för stunden för att fatta mig kort. Yeasayer räcker som beskrivning av The Rapture of Your Design där basen fullkomligt brottar ner lyssnaren. I körerna på Science of Sleep hör jag Klaxons . Samtidigt kommer en känsla av beslutsångest krypande ju fler låtar jag hör. Ljudbilden blir allt mer otydlig och utan mål. Man beskriver sin egen musik med påhittade genrer som ”mutant-pop”, ”glam-punk”. Krystade ordkombinationer som endast ekar av en uttröttande desperation att vilja framstå som originell. När i princip samtliga låtar skapar en illusion av att det någonstans finns ett bättre original är någonting fel.
Flash Fiktion har skapat ett blandband med det som hypades av New Musical Express de första sju åren av tiotalet. Ett blandband som till största delen känns som en blek kopia. För stunden en trevlig bekantskap som lika snabbt är bortglömd. Antagligen var inte det ambitionen man hade, när man stängde in sig i en studio i södra London för två och ett halvt år sedan.