Det är svårt att säga exakt när glasmålningen krossades, men nog är den trasig. Händer flyttar ängsligt runt skärvorna för att skapa en helhet utan att någon bild framträder – det förblir skevt och kryptiskt. Olika ansikten i olika åldrar speglar sig i mångfärgade glasbitar. Många delar verkar saknas och kollaget är faktiskt obegripligt. Sångaren och låtskrivaren Robin Pecknold har sagt att Crack-Up ska skifta och hacka som en Nicolas Roeg-film eller ett krossat kyrkfönster. Kanske ligger bitarna på golvet i ett svalt kapell långt ut på landet, solljuset som lyser in genom fönstergaveln bildar pelare av damm genom mörkret – det finns mycket mörker och tvivel i Crack-Up.
Tonarterna och tempot skiftar som tiden själv och ger en känsla av ojämnhet, som att tiden förflyter olika för olika människor. En ”Kept Woman” är en sorts konkubin eller mätress som vanligtvis får sin försörjning från en redan gift älskare. Här står tiden helt stilla. Någon är förlorad och har fallit genom sprickorna in i ett kompakt mörker där allt som hörs är ett försiktigt pianoarpeggio och Pecknolds vädjande röst. I tidens och livets skrämmande skiften råkar människor illa ut på riktigt.
Det sjungs mycket om havet och vatten på Crack-Up. I On Another Ocean blir de svällande blåsinstrumenten nästan en ljudmetafor för vattnets tröga och kraftiga rörelsemönster. Ute på havet reser sig vågorna i slow-motion och vattenmassorna stångas mot varandra i ett öronbedövande vrål. Hur konstigt det än är finns det en frid i kaoset när den våldsamma kraften är så absolut att den blir det nya utgångsläget. Hur havet dränker och överröstar allting, tvingar allting under sig, det är så brutalt men perverst lugnande. Den konstiga tillfredsställelsen i utplåningen av allting. Att riva upp hela roten och börja om.
Vågorna är motsatsen till det krossade kyrkfönstret – bara en idiot skulle försöka skapa ordning av stormande vatten. Ändå finns det ett behov att att hitta en ordning, eller i alla fall ett mönster. Till slut kokar väl allting ner till livets mening, en fråga så stor och allmänmänsklig att den blir helt trivial och meningslös. Många menar att det bara är idioter som sysslar med sådant. Men det är inte vad Fleet Foxes försöker göra här. Crack-Up har inga grandiosa svar att ge utan gestaltar känslan av att inte ens veta vilken fråga man ska ställa. På Helplessness Blues sjöng Pecknold:
And now after some thinking, I’d say I’d rather be
A functioning cog in some great machinery serving something beyond me
But I don’t, I don’t know what that will be
I’ll get back to you someday soon you will see
Sex år har gått och Pecknold verkar ha givit upp hoppet om att hitta sitt maskineri. Han studerade vid universitet med förhoppningen att hitta en objektiv moral eller riktning att leva sitt liv efter, men blev mer splittrad i sitt tänkande än någonsin förr. Crack-Up omfamnar splittret, inte kärleksfullt men inte avvisande heller. Det finns ändå en möjlighet att leva ett bra liv – Pecknold menar att avslutnings- och titelspåret är den ljusa öppningen i himlen på albumomslagets högra sida. Helplessness Blues slutade mitt i en versrad medan Crack-Up slutar med ett ordentligt blåsarrangemang och ljudet av någon som går ut ur studion.
En annan ljuspunkt är den ömma If You Need To, Keep Time on Me, ett löfte eller erbjudande att låta någon annan vila i ens egen initiativförmåga, och kanske möjligheten att vila på samma sätt hos någon annan. När Fleet Foxes skriver kärlekslåtar är det inte nödvändigtvis romantiskt i modern betydelse – Third of May / Ōdaigahara handlar delvis om vänskapen mellan Pecknold och bandmedlemmen Skyler Skjelset. Om någonting är konstant i omvärldens stormande natur så är det relationerna till andra människor. Också de är spruckna, fragmenterade och utsatta för stor press – Third of May 1808 är Francisco Goyas berömda målning föreställande avrättningen av en grupp spanska soldater. Men för Pecknold verkar relationerna till andra trots allt utgöra det enda som går att hålla fast vid.
Crack-Up kommer kanske uppfattas som lika självupptagen och navelskådande som den här texten, men det är okej. Alla behöver inte vara publikfriande hela tiden. Man får vänta sex år med att släppa ett svårt album för en allmänhet som väntar sig folkkitsch och sing along-refränger. Det är bra att ta sig själv på allvar. Det är bra att ta livet på allvar. Det är bra att ta konst och musik på allvar. Fleet Foxes har tagit många risker med Crack-Up men riskerna har lönat sig mångfalt. Trots att musiken illustrerar fragmentering, sprickor och oro liknar resultatet perfektion.