Bakom namnet Floating Points döljer sig Sam Shepherd, en Londonbaserad producent och dj som är mest känd för sina elektriska set där han blandar soul, disco och house som ingen annan. De senaste åren har han gett ut dansgolvsstartande housesinglar på löpande band och spelat på samtliga elektroniska festivaler värda namnet. Förutom sitt frekventa turnerande har Shepherd parallellt tagit en doktorsexamen i neurovetenskap och epigenetik. En imponerande bedrift som tar Stanford-studenter i genomsnitt fem och ett halvt år. Ungefär lika länge har han jobbat med sitt debutalbum Elaenia. Det märks.
Vid första anblick låter albumet väldigt lite som den Floating Points vi lärt känna tidigare: istället för pulserande housebeats är produktionen långt mer nedtonad. Det förekommer elektroniska element albumet igenom men det är inslagen av jazz, swing och ambient som verkligen åsidosätter Elaenia från hans tidigare material. Den som hade hoppats på fler singlar i stil med Myrtle Avenue eller King Bromeliad kommer inte nödvändigtvis bli besviken – bara förvånad. Med sig har han en nio man stark orkester som bidrar med trummor, stråkar och försiktigt körande, något som återigen ger skivan en annan framtoning jämfört med hans tidigare produktioner.
Inledande Nespole med sin metalliska svängning växer försiktigt där ljudbilden långsamt befolkas av sitt egna eko, som om ljudvågorna med minutiös precision skickats igenom en förvrängande hinna innan de åter inkorporerats i mixen. Det lägre satta tempot ställer högre krav på detaljerna, men precis som i sitt andra yrke är det i det minimala Shepherd frodas. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Övergången till huvudsingeln Silhouettes är sömlös. Spårets tre delar böljar fram med sina jazziga trummor och nästan väsande stråkar där varje stycke har sin egen karaktär samtidigt som de tydligt tillhör en större helhet. Shepherd har jobbat med orkesterliknande konstellationer tidigare, då som Floating Points Ensemble, men där har riktningen ofta varit mer klassisk och ljudbilden större. Här finns istället ett större självförtroende som gör att Shepherd vågar låta instrumenten skölja in och ut i ljudbilden, vilket kräver mer av melodierna och musikerna som båda håller hög nivå rakt igenom. Silhouettes tre delar är olika tolkningar av samma melodi där alla – den avslutande kören speciellt – är nästan ofattbart betagande.
Det följande titelspåret Elaenia kan således verka något malplacerat, men faktum är att ett sju minuter långt ambientstycke är precis vad som behövs efter den musikaliska och känslomässiga explosion som nyss ägt rum. Här tvingas lyssnaren in i en annan sinnesstämning, där lugnet först kan tyckas påträngande men i slutändan produceras en djupt meditativ effekt; en sådan som transcenderar jagets gränser och skickar sinnet in i en annan dimension. Argenté väcker sedan försiktigt lyssnaren ur den svävande dvalan, och med sin byggande melodi går det här att se likheter med Floating Points tidigare material. Precis när toppen verkar vara runt hörnet, rycker Shepherd bort marken och verkligheten från fötterna. Fallet är inte obehagligt. Thin Air skänker omedelbart en trygghet och vänder så småningom riktningen uppåt igen för albumets kanske mest houseliknande ögonblick. Paralleller till housebangern Nuits Sonores går att dra med dess lätt pulserande slinga men här samsas den med en mer experimentell framtoning, men växer på samma sätt ut och in i det öppna ljudlandskapet.
Elaenia är fullt med ögonblick som går att förlora sig i, vare sig det är i ett experimentellt jazz-jam eller i ett majestätiskt glidande houseepos. Det rycker tag, släpper, växer, krymper, för väsen och tystnar. Alltid med en perfektionistisk anda och en tydlig personlighet. Avslutande Peroration Six bjuder in till ett kaos som inte hörts tidigare, där virrvarret av ljud stundtals kan kännas överväldigande men även här växer en struktur fram som tyder på att varje instrument är omsorgsfullt utvalt. Just när kulmen verkar vara runt hörnet blir det abrupt tyst. En tystnad som sätter punkt för ett av årets mest omtumlande album.