Floating Points
Way Out West, 12/8 – 2016

Jazz, techno och post-rock existerar egentligen väldigt nära varandra. Alla tre är sökande musik som bygger på att skapa, behålla och stegra en hypnos. Att ta tag i lyssnaren, inte genom särskilda melodier eller hooks utan genom stringens.

Floating Points, aka Sam Shepherd, tillhör en av få som låter dem mötas. Till en början gjorde han sig känd som technoproducent, av den enkla anledning att han saknade fler medmusiker än en laptop. Den definitionen sprängdes emellertid snabbt, och med tanke på hans bakgrund inom klassisk musik och jazz var det egentligen en återgång till det normala.

Nu har han hittat medmusiker och Floating Points Ensemble låter giftermålet mellan ovan nämnda genrer fulländas. En gitarrist i Devo-tröja skjuter ut slidemelodier som får fukten i den rökiga luften att dunsta, trummisen spelar en kombination av jazz- och technobeats och Sam Shepherd själv gör klassiska jazzsolon. Spretigt och enhetligt på samma gång.

Argenté är mittpunkten. Den bubblande synten byggs på med lager på lager tills vi står mitt i ett rungande klimax, inklusive Joe Satriani-aktiga virtuosgitarrsolon. Allting påminner om ett rymdskepp som lyfter, trycker sig fram genom rymden och landar på månen. Nils Frahms Says på steroider.

Trots det är det svårt att dras med till fullo. Det är en tråkig invändning, men det måste sägas: Floating Points gör sig inte på en (regnig) stadsfestival klockan 15.45. Bandet spränger gränser, levandegör elektronisk musik på ett förbluffande lyckat vis och bjuder stundvis in till trans. Men vattenpölarna, dagsljuset och alla hastiga konversationer omkring en är helt enkelt i vägen. Inte ens ett elektroniskt Godspeed You! Black Emperor kan vinna det kriget.