Florence och hennes maskin kör över Way Out West
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Florence and the Machine

Way Out West

Betyg: 8/10

Redan ganska tidigt står det klart att en stor del av publiken på Way Out West är här för att se Florence and the Machine. Den enorma publik som samlats framför Flamingo cirka en halvtimme innan spelningen ska börja visar att Florence är älskad av många. Bandet går på till de inledande tonerna av harpintrot till Only If For A Night. Det är kärlek vid första ögonkastet. Florence Welchs röst är fantastiskt klar och stark; de souliga poplåtarna växer i hennes närvaro. Hon sjunger med en inlevelse och känsla som är få förunnad, och hon backas upp av en ensam körare för att klara av de grandiosa arrangemangen. Det är ju just Welchs originella, självfyllda röst som bandets musik kretsar kring – och är beroende av. Den är motorn som driver maskinen framåt. Med all rätt.

Welch utstrålar självsäkerhet men är fortfarande ödmjuk, och det fyndiga mellansnacket känns spontant. Hon dansar fram och tillbaka över scenen på lätta fötter, med den långa klänningen slängandes runt benen.  Jag slås också av hur många hits Florence and the Machine faktiskt har genererat på bara ett par år. Den bombastiska What the Water Gave Me, en något nedstrippad version av Cosmic Love, otroliga Rabbit Heart (Raise It Up) – då stora delar av publiken på uppmaning från Welch sitter på varandras axlar – samt enorma Shake It Out är alla fantastiska poplåtar. Men det är ändå under Dog Days Are Over som ordentlig dans bryter ut i hela publiken, och avslutande No Light No Light är inget annat än en emotionell explosion.

När jag lämnar Flamingo för att bege mig mot Azalea och låta mig bli överkörd av Refused, ser jag en liten flicka stå på en sten för att kunna få en glimt av sin idol. Tårarna som rinner nedför hennes kinder säger allt. Florence är älskad av många.

Foto: Magnus Olsson