Florence + The Machine
Coachella, 12/4 – 2015

Det har varit en lång väntan på att Florence Welch och hennes maskin ska återvända till rampljuset. Drygt fyra år har gått sedan Ceremonials sista ackord tystnat tills käftsmällen tillika nya singeln What Kind of Man dök upp förra månaden. Men det är först nu vi kan konstatera att naturkraften från London är tillbaka på allvar och med besked. Den där rösten som på mångt och mycket kommit att identifiera 10-talets popmusik har samma innerliga nerv och massiva kraft som jag vill minnas.

Drygt 50 minuter har Florence + The Machine till sitt förfogande – en tid som de flesta av festivalens artister avsatt för att duka upp sina hits, eller som Drake senare under kvällen konstaterar: ”I’m gonna kill this motherfucker” följt av ”I’ve got hits to play all night”. Två citat som till viss del även stämmer in på Florence + The Machine, även om hon bara har två album i ryggen, med ett tredje på ingång. Lungs och Ceremonials är två album packade med hits och stora refränger som skulle behöva minst en timme bara för att få åtnjuta den massiva allsången som följer. Därför är det intressant hur Florence + The Machine väljer att lämna annars givna låtar som Rabbit Heart (Raise It Up) och Cosmic Love utanför kvällens komprimerade setlist. Istället luftas spår som Ship to Wreck och titelspåret till den kommande fullängdaren How Big How Blue How Beautiful – som snabbt anammas av det enorma publikhavet.

Förutom den forcerande kraft som sitter i hennes lungor, hennes rockposer som är att dö för och de utsvängda byxorna hon hittat från 70-talets rockhjältar – är kvällens komposition värd att beundra. Det spelar nämligen ingen roll att pampiga låtar väljs bort – nya What Kind of Man är redan en ny publikfavorit. Det är en otrolig styrka som artist att kunna välja nytt utan att få oss i publiken att gråta av saknad. Med det sagt, det finns fortfarande inget som går uppemot att hoppa jämnfota i solnedgången tillsammans med 50 000 andra till Dog Days Are Over.