How Big, How Blue, How Beautiful är den tredje fullängdaren från Florence Welchs projekt Florence + the Machine. Hennes två första album skrevs och spelades in i en dimma under två års tid, något som avspeglades i musikens kompakta ljud. I vintras pratade hon med NME om albumet och tiden innan det och sa ”Something wasn’t quite right, I was spiralling a bit. I wasn’t making myself happy. I wasn’t stable. (…) It was a really vulnerable time for me when we first started making the record and because of that it’s the most personal record I’ve ever made.”
Det är tydligt i How Big, How Blue, How Beautiful hur mycket mer lågmäld Welch blivit både som person och artist, men å andra sidan, i jämförelse med 2011 års Ceremonials verkar ju allt hon gör lågmält. Ceremonials var högljutt, med döden i fokus, på How Big, How Blue, How Beautiful är det mer utspätt.
Det mest karaktäristiska hos Florence + the Machine är kvar, Welchs röst. Rösten är alltid i fokus även när den inte är hennes, på både gott och ont. Det är gospel-liknande körer som backar upp hennes otroligt breda röstregister i princip i varje låt. Men ibland kan just den rösten ta fokus från det hon försöker förmedla, som på den träffande, enkla refrängen på Ship to Wreck, som även är en av singlarna: ”And oh my love remind me, what was it that I did? / Did I drink too much? / Am I losing touch? / Did I build this ship to wreck?” Dels är gitarrerna för starka och ovana, dels ekar rösten tommare än vad den brukar. Ceremonials forna metaforer till döden är utbytta och ja, det är mer personligt och mer direkt, men någonstans på vägen tappade hon bort någonting.
Låtarna har inte den karaktäristiska slagkraftigheten som kännetecknar Florence + the Machine. Det är inte det att det är halvdant eller hastigt gjort, det är snarare simplare, inte samma over the top, ibland övernaturliga vägg av ljud. How Big, How Blue, How Beautiful är mer jordnära, det har styrka på ett sätt som Florence + the Machine inte brukar ha. Det är mer samlat. Två spår som verkligen står ut är What Kind of Man och Caught, där den förstnämnda är den enda av singlarna som tar plats i det nya soundet Welch skapat och den sistnämnda doftar klassisk Florence + the Machine men där den nya personligheten skiner igenom utan att det faller platt. Caught är hjärtskärande, ett perfekt exempel på hennes förmåga att fullständigt fylla varje cell av en låt med överväldigande känslor.
Den stora skillnaden på hur Welch låter nu i jämförelse med tidigare är att det är mer lättlyssnat. Ceremonials och debuten Lungs innehåll passar sig bäst i koncentrerade doser, där de absolut starkaste låtarna tar över så mycket att ett helt album blir för mastigt. Eventuellt går det att läsa in för mycket om Welchs turbulenta tid innan How Big, How Blue, How Beautiful, men albumet känns som självmedicinering. En sund, kreativ självmedicinering förvisso, men för att det ska bli riktigt bra krävs det nog att hennes känsloliv kommer ikapp med hennes kreativitet och musikaliska intuition.