Live

Florence + the Machine
Open’er Festival, 29/6 – 2016

Publicerad: 30 juni 2016 av Maja Björsne

8

Någon timme innan Florence Welch ska inta Open’ers huvudscen ösregnar det, ett kortvarigt, ursinnigt skyfall som snart övergår i stilla duggregn, solsken och två regnbågar som spänner över festivalområdet. Florence blir den tredje.

Det dröjer dock innan glittret och prideflaggan kommer ut. Florence och hennes maskin inleder med What The Water Gave Me, tätt följd av Ship To Wreck, och från början står det klart att publiken är hennes och ingen annans: Florence klappar takten, en millisekund senare följer varenda tvåhänt person hennes exempel. Säkert de enhänta också. När hon, någon minut in, halkar och går omkull uppe på scen (“And I’m not even drunk!“) är det bara hennes fortsatta sjungande och totala obryddhet som hindrar publiken från att starta något slags universell hjälpaktion. Hon är älskad, avgudad. Hela Open’er dansar bokstavligen efter hennes pipa.

Efter den fantastiska, kraftfulla inledningen tas tempot ner, vi ombeds stoppa undan telefoner och carpa diem under How Big, How Blue, How Beautiful, snart önskar hon att vi rör vid varandras ansikten, kysser varandra, säger att vi älskar varandra, och trots att klyschan är fullständig finns det inga pretentioner. Varje piruett är ärlig, varje kärleksförklaring från hjärtat. Tack vare detta står spelningen upp även när den i mitten stapplar och tappar viss intensitet – det blir för många låtar från senaste plattan som inte riktigt kan mäta sig med giganterna från förr, och det ger oss i publiken en välförtjänt paus från euforin.

Sedan kommer Spectrum, och allting exploderar. Florence står stadigt med prideflagga i hand efter att ha smetat glitter på varenda person inom räckhåll, följer upp med You’ve Got The Love, driver oss till gränsen, går av scen, kommer tillbaka, ger oss – lite omotiverat, det perfekta avslutet har vi ju redan fått – tre låtar till. Sedan är det slut.

Det magiska med Florence Welch är att hon är en medmänniska. En utsträckt hand, fylld med glitter, en prideflagga på scen i ett katolskt land med högerradikal regering, en protest, en orkan, höjd till skyarna på ett nästan religiöst vis, och ändå en medmänniska. Ändå en jämlike, en människa precis som vi, och även om alla våra idoler är av kött och blod, är det magiska med Florence att hon inte är rädd att visa det. Och som hon visar det sen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1234 [name] => Florence + the Machine [slug] => florence-the-machine [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1235 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 24 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1393 [name] => Florence Welch [slug] => florence-welch [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1394 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) [2] => WP_Term Object ( [term_id] => 1461 [name] => Open'er Festival [slug] => opener-festival [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1462 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 12 [filter] => raw ) )