Florence + the Machine
Roskilde, 2/7 – 2015

Att Florence + the Machine fungerar som enormt arenaband är inget som är förvånande, Florence Welchs sångröst är enorm, refrängerna är enorma, låtproduktionerna är enorma. Hur hennes headlinespelning på Roskilde upplevs beror därför på hur mycket enormhet lyssnaren står ut med utan att få kväljningar. Men oavsett några undankrypande popkids (som befinner sig på de fruktansvärda krockarna Perfume Genius och Foxygen) är det packat till fullt framför Orange Stage. Och förutsättningarna för Florence kunde inte varit bättre.

Inte ett moln har synts till på himlen på hela dagen, den är enfärgat blå och nu på kvällen har luften börjat bli svalare. I publikhavet är det då omöjligt att inte dras med av stunden – och framför publikhavet där Florence står, där blir hon helt överväldigad. Efter den suggestiva inledningen med What the Water Gave Me som i godan ro byggt upp stämningen exploderar det i Ship to Wreck, där hon skriker ut “to wreeeeeck” som om luften i lungorna aldrig någonsin tar slut hos henne. Något som fortsätter att förbluffa spelningen igenom, där hon fortsätter att trycka ut sin röst med full kraft samtidigt som hon snurrar runt och runt som en älva på scenen, springer ut till publiken och fram och tillbaka. Att hon döpte debutalbumet till just Lungs känns mer och mer logiskt.

Den första halvan är en lång rad av hit på hit på hit, varvas sedan ner med ett gäng lugnare låtar och avslutas sedan med att gå upp i allsångstempo igen. Att hon förmodligen är den artist som använder episka ord som “heaven” mest i sina låtar blir påtagligt vissa stunder och när hon ber oss att titta upp i himlen och ta in dess storhet är det rätt töntigt, men det är en töntighet som är värd att bara omfamna. Hennes på samma gång orädda och lätt naiva minspel för tankarna till någon som är ämnad att kämpa i motgångar genom en hel skräckfilm och sedan dö på ett fruktansvärt sätt i slutet, men hur hon kastar sig fram och tillbaka som att hon vore besatt av demoner skingrar alla känslor om att det är ett dåligt tecken. Florence har så mycket feeling att hennes seratonin-nivåer lär tömmas ut totalt.

Det är sällan som allt klaffar så väl som för Florence i kväll. När hon vitklädd sträcker sig ut över fansen som att hon vore Daenerys Targaryen och spänner blicken i ett överlyckligt fan och sjunger rakt in i hans ansikte, närmar sig för att kyssa honom och sedan precis innan trycker hans huvud tillbaka in i publiken når varken jubel eller Messias-komplex några gränser. När hon till säkerhetsvakternas förtret manar folk att sätta sig på varandras axlar är det så många som lyder att det blir svårt att se något annat än två våningar av fans. Hon styr och ställer över Roskilde, infriar alla förväntningar och tar rollen som dagens sanna headline.