Flow Festival Helsingfors 10-12 Augusti

Detta är den nionde upplagan av Flow Festivalen. Det märks inte. I Sverige har denna festival passerat under radarn år efter år. Kanske inte ett mysterium. Man stoltserar med fler internationella akter utöver de många finska band. Jag märker att den nya inriktningen är en vattendelare. Många tycker att den blivit för stor. Men så är det väl med alla festivaler. Har man följt dem från starten tappar de sitt skimmer när för många modebloggare vallfärdar utan en aning om musiken.

Området är en utopi. I ett gammalt industriområde med många små krackelerade, kantstötta tegelbyggnader och höga, skelettartade stålformationer som blir allt mer melankoliska i takt med mörkret, har man placerat festivalen. Associationerna går till Battersea Power Station, den ikoniska byggnaden som pryder Pink Floyd albumet Animals, postapokalyps och Flykten från New York. Löjligt romantiskt, men också förbannat vackert. Likt Stockholm Music and Arts och Way out West profilerar man sig inte endast som musikfestival, det går antagligen inte idag, utan har även många satsingar på konst och film installationer på området. Idag visas dokumentären Marley och igår kunde man se IAMAIWHOAMI-filmen bakom youtube-fenomenet.

Toblerones från Finland inleder min festivalvistelse. Trots det aningen löjeväckande namnet som för tankarna till dansband och mellanstadiedisko är det en vägg av ljud som möter mig. Publiken på den rökiga inomhuscenen sitter ner, sakta gungande till det hypnotiska ljudlandskapen. Vidare sedan, ner till den stora scenen för att kolla in området som inte slutar förundra mig. Arrangemanget känns befriande avslappnat. Här handlar det inte bara om snygg typografi och design på affischen, man har verkligen gått in för helheten.

Foto: Flow Festival