araabMUZIk släppte nyligen mixtapet For Professional Use Only, bara namnet i sig får mig att både buga och bocka, och rent musikaliskt gör han ingen besviken. Men det är ett tydligt driv långt bortom de ljudbilder som Electronic Cream applicerar. Det 20-spåriga mixtapet som pryds av ett publikhav från Sahara-tältet på Coachella byter de drömska och hallucinerade ljudgångarna på Electronic Dream mot tyngre och mer hiphop-baserade ljudbilder. Ett rytmiskt mönster som rör sig från början till slut. Kanske inte särskilt förvånande, han har rört sig mer mot instrumental hiphop, inte minst i samband med livespelningar. Fjolårets Way Out West är bara ett av många exempel. Rakim Mayers även bekant som A$AP Rocky gjorde ett oförglömligt gästspel – personligen har jag bara fått höra euforiska skildringar. Men jag kan trots allt föreställa mig Mayers giftiga salvor skrida över araabMUZIKs nervkittlande och rytmiska ljudbanor, och det är just det som jag saknar på ett välarbetat ljudmönster som For Professional Use Only trots allt är. Tänk om vi kunde få höra Danny Brown och A$AP Rocky i detta sammanhang, det hade inte bara varit välsmort och giftigt, det hade förmodligen veckats och repostats dag in och dag ut.
Harley Streten eller Flume som den 21-åriga Sydney-producenten troligtvis är mer bekant som besannar mina ord. Han skulle mycket riktigt kunna släppa den här debuten som ett instrumentalt ljudinferno och prisas för sin estetik, fingertoppskänsla och finess. Men den här gången har han tänkt ett steg till. Det är trots allt en avvägning, gästerna får inte flytta fokus från de skiftande luftslott han bygger upp. Men med noga avvägningar kommer också förståelsen om att det går att krama mer ur en låt. På sina håll kan den berikas, och jag ser tydligt hur de här sånginsatserna gör en bra skiva ännu bättre.
Den självbetitlade debuten vittnar redan med sitt omslag om alternativa och elektroniska ljudgångar: som helhelt handlar det om atmosfärisk R&B och dansmusik. Variationen är enorm men också ett nödvändigt ont när den unge producenten spottar ur sig hela 15 spår. Förutsägbarhet finns dock inte: ena stunden mot Chat Fakers stämma i ett groovigt-mode för att sedan falla handlöst i Sleeplees obskyra dramaturgi. Och så har vi en låt som On Top vilken känns lika given i Bronx som i Brooklyns hippaste kvarter. Likt Lorentz & Sakarias välproducerade samling är det här också en utsökt skildring av hiphop med referenser till scener som länge gått skilda världar men som mår bäst hand i hand. Men det är i de elektroniska ådrorna som himlen lyser som starkast.