Ingen kunde nog förutse den framgång som följde efter det självbetitlade albumet från 2012. Det var ett album som förenade genrer och som pekade ut framtiden. Med sina urbana produktioner fick albumet ett varmt mottagande, men det dröjde ett par år innan den stora massan uppfattade producenten Harley Edward Stretens storhet. Inför Skin är utgångsläget något annat – Flume är inte längre en av de där underground-producenter som det viskas om. Det pratas förmodligen mer än någonsin om Flume. I versaler till och med.
Men med de stora framgångarna har framåtandan gått förlorad – de där låtarna som var före sin tid finns inte på samma sätt. Och det distinkta sound som fyllde Flume har ingen direkt motsvarighet på Skin. I stället fångar produktionerna i större utsträckning upp frekvenser från modern dansmusik. Det är inte längre självklart att skilja Flume från, låt säga, Disclosure. Vilket i och för sig inte är illa pinkat – men långt ifrån lika revolutionerande.
Å andra sidan behöver man inte uppfinna hjulet för att göra bra popmusik, och det har Harley Edward Streten fattat. De storsatsande och kommersiellt gångbara singlarna Never Be Like You och Tove Lo-samarbetet Say It fångar onekligen essensen för hur man definierar modern popmusik. Stora röster och dyrbara studiotimmar är ett beprövat och ofta lyckat koncept – i Flumes fall är det inget undantag. Han fortsätter med att göra vågor från down under, men den här gången är det helt andra personer som kommer surfa på dem.
Så om man ska placera Flume någonstans på tidslinjen kan vi helt enkelt konstatera att han just nu gör musik för sin tid, varken mer eller mindre. Det är lika delar spår av urban musik, där trapbeatsen stundtals smattrar som ett skyfall, som betydligt mer varma tongångar. Och styrkan är fusionen, hur man kan blanda svart och vitt utan att det blir grått. Precis som omslaget vittnar om – där färgerna rosa och lila tydligt illustrerar de motpoler som existerar tillsammans.