Flume vill förändra den moderna popmusiken

”Post-SoundCloud”. I planeringen av den här intervjun formades ett uttryck för den delen av samtidens popmusik där de, numera några år äldre, sovrumsproducenterna huserar. En genre som skapats genom bombastisk EDM-trap, syntar som vridits och vänts på i dagar och ett oändligt lekande med den piratkopierade mjukvaran vars förutsättningar format musiken. Vad som började som ett lekfullt community för hobby-producenter har i dag påverkat större delen av den breda popmusik världen över. Du kan höra det i allt från en Justin Bieber-produktion anno 2016 till nystartade beat-kollektiv som Malmös So&Such. Australiensiska producenten Harley Edward Streten, mest känd under det Bon Iver-inspirerade artistnamnet Flume, kan räknas som en frontfigur för den här utvecklingen. Musikaliskt född och uppvuxen under ett SoundCloud fritt från yttre påverkan – i dag samarbetar han med allt från legendarer som Raekwon och Beck till hitmakare i form av Tove Lo eller AlunaGeorge. Vi träffade honom i samband med hans turnéstopp i Köpenhamn.

– Jag tror att jag hade tur med tajmingen när jag drog igång det här. Hela Flume-grejen kommer ur internet. Det var SoundCloud, det var Facebook innan sponsrade inlägg. Det var Instagram när Instagram var nytt. Jag ser lite på det som gulderan av sociala medier. Hype Machine var relevant och bloggar hade fortfarande inflytande. Det var innan Spotify fick grepp om industrin och skivbolagsjättarna fick tillbaka kontroll. Det fanns ett litet fönster, runt 2007-2008 till typ 2012-2013 där det fanns den här fantastiska online-närvaron av musik. Folk laddade ner saker gratis och betalade aldrig för något. Jag önskar att det fortfarande var så, jag gör verkligen det.

– Men jag tror verkligen jag hade tur där. Allt det där fanns och jag antar att folket kunde välja vem de gav utrymme till på ett annat sätt. Det fanns inga kurerade spellistor – allt var upp till lyssnarna. Och mitt i det här föddes Flume, organiskt. Jag gillar att det började där och att det inte var någon trött skivbolagsgubbe som sa åt mig vad jag borde göra. Visst, jag är i popvärlden nu men det här var inte skapat av ett skivbolag.

När man pratar om SoundCloud med artister som Flume finns en ständig frustration i tonen som är svår att missta. Plattformen har de senaste åren fått genomgå flera stora förändringar – starkt kopplade till den del av musikvärlden som dirigeras (och regleras) av aspekter kopplade till äganderätt, streaming och andra branschrelaterade uttryck. Jag nämner min fascination för de producenter som konstruerats av den epok av internet som han beskriver. Hur artister som Lido, Cashmere Cat eller just Flume verkar vara drivna av teknologi på ett sätt som andra producenter inte är. Hur de besitter en mentalitet som är ständigt ifrågasättande till hur modern popmusik kan låta.

– Jag anser att det finns producenter som är riktigt bra på att producera. Få allt att låta massivt, cleant, tight och musikaliskt briljant helt enkelt. Men sen finns det andra producenter som fokuserar mer på att skapa intressanta toner och texturer. De tillfredsställs av att skapa ljud som inte följer konventionen, eller ens är musikaliska -och sen i stället försöker sätta dem i en musikalisk kontext. Jag tror någon som Cashmere Cat, eller Lido för den delen, är mer peppade på ljuddesign än något annat. Och det är jag också. Jag spenderar mycket tid på att arbeta med enbart ljud, innan jag ens börjar skapa någon musik. Bara skapa konstiga ljud som jag sedan kategoriserar i mappar. Så när jag är inspirerad och vill skapa något så har jag den här massiva skräddarsydda katalogen av fucked up-ljud.

– Du kan skriva en låt på ett piano och det kan bli fullt dugligt. Men om du sedan använder dessa galna ljud för exakt samma låt så kan det bli fantastiskt. Och detta är helt essentiellt för mig. Jag är mer intresserad av ljuddesign än själva musiken.

Tror du allt detta är kopplat till hur ni kunde använda en plattform som SoundCloud som ett sätt att testa konstiga ljudbilder utan ett godkännande från någon annan?

– Ja, det fanns mycket frihet. Det var bara ren kreativitet som inte var förorenat av något. Det var äkta. Det kom direkt från hjärnan, till datorn, och sen till världen. Utan någon mellanhand. Det skapades genom mitt login till SoundCloud och jag tror det var en riktigt kraftfull sak.

Precis som för många aspirerande producenter tog Flumes karriär stormkliv i samband med ett uppmärksammat remix-jobb. Disclosures You & Me fick 2014 en ny utstyrsel – en förvandling som än i dag rankas som en av såväl Disclosures som Flumes mest spelade spår. Och bara några dagar innan vårt möte släppte Forbes en lång intervju med kanadensiske DJ:n, producenten och Fools Gold-grundaren A-Trak. I intervjun diskuteras betydelsen av remixer som fenomen det senaste decenniet, och de ofta väldigt skeva strukturer som ligger bakom överenskommelserna kring dessa verk. Artister som just A-Trak, Kygo och inte minst Flume har kunnat ta sina producentkarriärer till nya nivåer med hjälp av exponeringen av remixer – men har samtidigt också fått verk närmast bestulna ur ett ekonomiskt perspektiv.

– Det som A-Trak pratar om hände helt klart mig med Disclosure-remixen. Du vet, om låten blir synkad i en stor reklamfilm eller whatever är det fortfarande Disclosures låt baserat på hur dessas överenskommelser fungerar. Efter den remixen började vi strukturera upp remix-dealar på ett annat sätt. Mer rättvist, antar jag, eftersom jag lägger ned så mycket jobb på dessa remixer. Till exempel den Disclosure-remixen – den enda delen av spåret som kommer ur originalet är sången som Eliza Doolittle lägger. Om jag tog bort det skulle det vara ett Flume-verk. Så det blir väldigt skevt. Men å andra sidan var det en fantastisk exponering. Det har givit mig massvis av nya fans i Europa och över hela världen egentligen. Det har också gjort att jag kan få högre gig-gage för festivaler och liknande. Så självklart har det varit en positiv upplevelse också.

– Hela grejen med den låten var att det gav mig ett rykte, så många artister började fråga efter remix-jobb efter det. Men nu för tiden är jag inte särskilt intresserad av det. Det var ett bra sätt att göra mig hörd, för folk att få höra talas om Flume. Men nu när många känner till Flume känner jag mer för att spara riktigt bra idéer till mina egna verk, snarare än att ge bort dem till någon annan. Men remixer är ett grymt sätt att generera idéer, eftersom du får arbeta med väldigt inspirerande element från början. Så du börjar tänka i banor som du inte hade gjort om du startat med en vit canvas.

Ryktet som generades av remixer och det självbetitlade albumet som släpptes 2012 öppnade många dörrar för den Sydney-födda producenten. Dörrar som producenten valt att ta vara på till framgångssagan Skin – det hälften hitfyllda, hälften experimenterande albumet som släpptes i våras. Ett album fyllt av samarbeten som krävde nya egenskaper av Flume som producent.

– I samband med Skin fick jag chansen att jobba med många människor som jag verkligen beundrade, exempelvis Little Dragon. Och visst, jag har alltid gjort mycket samarbetsprojekt, men det har mer varit online-baserat och avskiljt. Medan jag i samband med Skin fick gå in i studion med folk och fick lov att vara en producent i dess traditonella innebörd. En Rick Rubin-producent. Få artisterna att känna sig bekväma och försöka få ut den bästa insatsen av dem. Det var något jag inte var så hemma med – att navigera andra artister. Så det var väldigt lärorikt.

– Jag kände för att testa att skriva mer traditionella poplåtar, bara för att se om jag kunde. Så jag skrev Never Be Like You och Say It. Och de har typ drivit hela den här grejen, det här monstret, framåt. Det är så coolt att se unga kids höra dessa låtar och tycka om dem men sen samtidigt få höra de mer obskyra låtarna. Det känns som att jag kanske vidgar deras sinnen lite genom att visa något nytt.

– Men jag vill fortsätta jobba med folk, inte enbart till egna grejer. Bara random stuff. Jag vet inte, typ producera för ett band. Samarbeta med andra producenter. Det är något jag inte gjort så mycket, eftersom jag först och främst velat göra min egna grej. Jag har känt att jag vill bevisa något först. Nu när jag någonstans känner att jag fått ur hela den grejen ur mitt system känner jag att det är dags för några riktigt tunga producentsamarbeten.

Vilka producenter känner du är mest intressanta att jobba med just nu?

– Jag har alltid varit fascinerad av Arca. Jag är helt inne i hans ljuddesign. Han är en av mina favoritartister. Mycket av hans musik förstår du inte ens, typ ”what the fuck?”. Men sen typ 10% av hans musik är bara det mest fantastiska du någonsin hört. Så känner jag kring många av mina favoritartister, att jag inte gillar deras musik, men att det finns en liten portion av det som jag absolut älskar. Och Arca är en av de människorna som gör musik jag aldrig har hört förut.

– Jag håller faktiskt på och bygger upp ett litet studiokomplex i L.A. – köper ett hus och ska förvandla alla sovrum till studios. Sen ska jag få folk att komma över, vänner och folk jag gillar som får komma och jobba gratis. Jag vill skapa ett litet community av människor som jag finner inspirerande. Som producenten SOPHIE. Hans grejer tillhör inte den här världen. Och det finns många såna producenter just nu, så det är ett projekt för framtiden.

Den här strävan efter att ligga mitt emellan någon slags konstig, experimentell ljuddesignvärld och den mer tillgängliga popvärlden – var tror du den kommer ifrån?

–  Jag älskar både och. Jag älskar olika saker med dem. Jag älskar popmelodier och catchiga hookar. Jag fuckin’ älskar dom. Men jag hatar också de flesta pop-produktionerna. De är så tråkiga och väntade. Jag vill inkorporera element av pop, med sin catchiga sång och den omedelbara tillfredsställelsen du får från pop – jag vill ha den känslan men utan boring ass produktioner. Jag vill ha Arca-produktioner med den omgående tillfredsställelsen av pop.

Arca möter Max Martin.

– Exakt! Jag är riktigt peppad på det här. SOPHIE pratar väldigt mycket om det också. Han älskar popmusik men finner produktionerna tråkiga. Och han har gjort massa grejer nu med Charlie XCX som jag älskar. Cashmere Cat är på samma blad! Om vi alla skulle jobba tillsammans och få in dessa gigantiska popstjärnor i studion med massa riktigt konstiga beats… Men fortfarande ha vers, refräng, vers, refräng, du vet. Det känns som att det finns en lucka i marknaden att fylla där bland all ointressant popmusik. Och jag vill få dessa likasinnade människorna att mötas för att förändra det. Jag tror vi kan göra det.