Azalea
Flume
Way Out West, 10/8 – 2017
Publicerad: 12 augusti 2017 av
Magnus Olsson
Producenten Harley Edward Streten släppte 2012 det självbetitlade debutalbumet Flume – en dörröpppnare till dagens beatskultur. Med lekfulla penseldrag och en förkärlek till att binda ihop genrer kunde man urskönja spår såväl från samplegenierna The Avalanches som nutida hiphop-producenter inom ramen för ett album som i huvudsak beskrevs som ”modern” dansmusik.
Sedan dess har det hänt mycket – underground-känslan som delar av produktionerna bar på har bytts ut mot rakare Billboard-snitt. I vår egen intervju med Flume från förra året pratar han själv om hur han vill förändra den moderna popmusiken. Musikaliskt sett blev senaste fullängdaren Skin en alternativ tolkning av producenter som Max Martin och en släng av Disclosure. Delar av begynnelsens briljans var därmed förlorad.
-
Under spelningen på Way Out West är den lekfullhet som sprudlade över debuten återfunnen. Den ter sig inte nödvändigtvis i form av kvällens låtar, men kommer sig smygande i hur han väljer att klä in dem. De på albumet betydligt rakare poplåtarna sammansvärjs i en berg- och dalbana som både snuddar vid Summerburst och som om någon följt med The Avalanches grävandes i vinylbackarna. På sätt och vis följer Flumes musikaliska bana även festivalens egna utveckling – här samsas både de som ser fram emot Vince Staples-samarbetet och de som hoppas att Tove Lo ska komma utspringandes i Say It. Det är dock lusten att förändra som gör att Flume talar till två på pappret helt olika målgrupper – inte enskilda samarbeten i sig. Grunden är de ihärdiga produktionerna – det syns inte minst när han förädlar redan perfekta poplåtar som Lordes Tennis Court och Disclosures You & Me.
En eftermiddagsspelning på Way Out West dränkt i solsken låter på pappret som en utopi, men kan i själva verket bli en utmaning. Allt för ofta infinner sig en lite slätstruken och sömning tillvaro mellan Flamingo och Azalea. Kombinationen av en förfriskad publik och en Harley Edward Streten med smilbanden högt över öronen skapar dock samma sinnesstämning som oasen Dungen per automatik inbringar.
Det är högt och lågt, publikfrieri och finess – en salig blandning i hopp om att vara en ny våg. Stundtals sköljer den över oss alla, stundtals sköljer den över några få. Men det är tydligt att han fortsätter att göra vågor – oavsett om man kallar det pop, dans eller hiphop.
-
