The complicity… Vi kanske kan enas om att Cosmogramma var ett gigantiskt klusterknull? Håll i era hästar nu, ett knull är ju inte ett knull utan stunder av ren briljans. Men gillar man när det är full fräs hela tiden, verkligen? SAKTA I BACKARNA! Ta det lite lugnt. Det behöver inte hända saker hela jävla tiden.
Problemet med Cosmogramma är det samma som problemet med den gamla frasen “More cushion for the pushin’” – det stämmer ju helt enkelt inte. Mer är inte bättre. När det kompromissas gällande aerodynamiken är inte den djupaste avgrunden långt borta. Jag är hemskt ledsen men, I’m just being real, yo. Trim it down.
Sedan att Steven Ellison, som gömmer sig bakom FlyLo-aliaset, ens lyckades producera Cosmogramma i sin marijuanainducerade Los Angeles-tillvaro är väl ett mirakel i sig. Kanske var det John Coltrane som med stånk och stön klamrade sig fast vid släktträdet och likt en livs levande panter klättrade sig ut till de yttersta grenarna för att likt en nål penetrera röken och bringa klarhet till Ellisons påverkade sinnen.
Inför Until the Quiet Comes har han uppenbarligen tagit mitt råd, eller vad som är mer troligt är väl förmodligen att någon med större influens i Ellisons liv gett honom samma råd. Den ofta påklistrade komplexiteten från Cosmogramma är för det mesta bortskalad. För vad vi möts av här är ett album som känns mer avslappnat. Hans val av knark har väl fungerat som det ska den här gången; gjort honom lite sådär skönt mosig, alltså. Det är bara när bäste polaren Thundercat hoppar in på bastjänst och febrilt runkar så skinnflagorna fastnar längs med greppbrädan det blir sådär outhärdligt det ibland var på Cosmogramma.
Flying Lotus har ju en annan polare, som även han gästade på Cosmogramma. Snackar ju om Radioheads huvudman, Thom Yorke, såklart. När jag vildsint diskuterat den här skivan med människor när alkoholen kanske mest reducerat mig till dumheter har jag några gånger fått höra att Yorke inte är prominent nog på spåret där han sjunger. Nu får ni fan tammefan ta och kamma er, gott folk. Det är väl det bästa beslutet FlyLo någonsin hade kunnat ta? Självfallet ska han förvrida Yorke till en punkt där man lämnas undrande om huruvida det faktiskt var han eller inte. Att fullkomligt hora ut sig bara för att man har tillgång till en sådan gigantisk sångare är ju bara ren och skär idioti, från en rent artistisk synpunkt. Flying Lotus behöver inte leva på andras meriter. Han gjorde helt rätt där.
För att faktiskt vara ett album som till stor del är uppbyggt av gamla idéer känns det oerhört enhetligt, konsekvent och märkligt nog som att han faktiskt utvecklats. Albumet plågas, som sagt, fortfarande till viss del av ett övermäktigt överflöd av idéer. Den faktiskt rätt förfärliga singeln, See Thru to U, som ju gästas av Erykah Badu skulle jag klippa först. Känslan den ger mig är att den är med helt enkelt för att Erykah Badu är Erykah Badu. Jag inser att jag säger emot mig själv här med tanke på att jag just berömde Ellison för sitt sparsmakade användande av Thom Yorke… Men det enda alternativet jag ser är att FlyLo vill ligga med henne, inte för att det är någon vidare stor fjäder i hatten, det har ju i stort sett varenda jävel redan gjort. Men dit ska vi väl inte gå..?
Trots en del brister visar Flying Lotus här upp sin allra bästa sida mer ofta än inte. Los Angeles håller jag fortfarande högre, men om han bara skalar av lite mer överflödigt fett kan nästa albumexkursion mycket väl slå även den.
Låt oss nu se här, vad har jag listat för brister?
- Über-runkaren Thundercat.
- Erykah Badu.
En grov simplifiering hade väl kanske varit att säga att nästa album kan bli någonting alldeles särskilt om Flying Lotus bara slutar tänka med kuken. Men att hävda det vore väl mest vulgärt, antar jag.