You’re Dead! är en skiva om det alla människor i slutändan har gemensamt – slutet. Likt många andra som passerat 30 så har Flying Lotus, eller Steven Ellison som han egentligen heter, förlorat betydelsefulla människor i sitt liv. Gammelfastern Alice Coltrane, inspirationskällan J Dilla och samarbetspartnern Austin Peralta har alla haft stor inverkan på vem han är, och varför han gör det han gör. Elektronisk musik har ibland en tendens att låta själlös, något som Flying Lotus aldrig har kunnat anklagas för. Allt han rör vid kommer till liv, och samtliga giv har haft det där som får många lyssnare, inklusive undertecknad, att återvända. You’re Dead! är definitivt inget undantag, Fly Lo har valt att utelämna många av de tidigare elektroniska influenserna för att helhjärtat fokusera på jazzen. Detta var något han snuddade vid redan på Until The Quiet Comes från 2012, men som nu presenteras i en renare och mer retrospektiv form. Men med det sagt är You’re Dead! ingen jazzskiva, snarare en exposé över hur jazz, i alla dess tänkbara former, kan låta i Steven Ellisons tankevärld. Flying Lotus kan jämföras vid en musikens Captain Kirk, som denna gång styr skeppet tillbaka till jazzen han är uppfostrad med. Sedvanligen gästas Flying Lotus av en rad intressanta namn, där de mest framstående kanske är jazzlegendaren Herbie Hancock, rapparen Kendrick Lamar, Albert Ayler-skolade saxofonisten Kamasi Washington och vår allas egen Snoop Dogg.
Resan, och det är verkligen en resa, inleds med instrumentala Theme och kastar oss sedan vidare ut i jazzrymden. Sviten med sönderhackade jazzfusion-spår avbryts med Kendrick Lamar-samarbetet Never Catch Me, som blir en välbehövlig paus i de annars mycket snabba tongångarna. Redan direkt efter får vi höra Snoops bidrag, på spåret Dead Man’s Tetris, där även Flying Lotus rappar själv under pseudonymen Captain Murphy. Dead Man’s Tetris är ett betydligt mer egendomligt spår, men där Snoops patenterade västkust-flow får en att glömma all tidigare hets. Därefter fortsätter färden genom galna landskap ihopvävda av IDM, RnB, Progressiv Rock och Jazzfusion framtill det sista spåret, The Protest. The Protest signalerar slutet, och gör så genom ett stilla beat, ett drömskt piano och gästande Kimbra som fridsamt sjunger ”We will live on forever”. Ju längre in i The Protest vi kommer, ökar även instrumentationen, men istället för att fortsätta flippa ur som många andra spår på skivan gör, så dör låten ut i samma stillhet som den började i. Reinkarnationen är nu ett faktum.
Vi kanske inte kommer att leva vidare för evigt som texten föreslår, men Steven Ellisons utsökta galenskap till verk kommer med största sannolikhet att finnas kvar, och inte minst You’re Dead!, som är det bästa Fly Lo har släppt sedan 2010.