FM Belfast
Emmabodafestivalen, 24/7 – 2014

Att Emmaboda är den nya definitionen av fest kan du snart läsa i ett uppslagsverk. Basen är så inpräntad i den småländska skogen att trumhinnorna ringer en vecka senare. De storslagna tillställningarna avlöser varandra framåt midnatt. Men i den gassande solen krävs det en singel av magnituden större för att locka fram besökarna i den tropiska hettan. Den isländska konstellationen FM Belfast saknar de där dollarinbringade låtarna och möts istället av en tapper, men entusiastisk skara. Trots att det egentligen står fest på schemat.

I höstas hade jag turen att se deras festliga explosioner på hemmaplan, publiken fullkomligen badade i svett efter en timmes rave. De elektroniska produktionerna, de drivna melodierna och den hysteriska DIY-konfettin överrumplade mig. Men det har alltid varit deras lekfulla kompositioner som fångat mig, senaste Brighter Days är ett lysande exempel på hur popmusik ska låta. En dag som denna sväljer vi dock allt med hår och hull. Nyanserna av deras elektroniska pop spelar mindre roll, det stadiga beatet och deras dansinsatser ger starkare kickar än nikotin.

Personligen fängslas jag främst av deras lågmälda produktioner som Tropical, men i den stundande hettan är det i bpm-skalans övre register vi befinner oss. Tur är nog det, vi behöver all energi vi kan få. Pianotyngda Stripes blir en färgsprakande historia och maniska I Don’t Want to Go to Sleep Either är festens epicentrum. Till och med Oasis gamla klassiker Wonderwall får lite nytt syre, när den exploderar likt en vulkan precis som allt annat FM Belfast kastar ur sig.  Hemmafesten är ett faktum när allsången väller över och den där mysiga trädgårds-stämpeln ger efterlängtat sken av sig. Varje festival borde ha ett inslag av det här, FM Belfast är ett fenomenalt liveband som detonerar gång på gång.