Foals har alltid siktat mot det storslagna. Även på debutens mest avskalade, math-rockiga stunder lyckades de ständigt skapa ett momentum som vägrade att sluta växa av sin egen hektiska rörelse. På spektakulära Total Life Forever nådde de storslagna proportioner genom att införliva sin musik med ett ännu djupare känslomässigt ljudlandskap. Och på de två nästkommande skivorna förkroppsligade bandet denna energi genom att bevisa att de kunde fylla hela arenor med sin musik. Men medan Holy Fire och What Went Down såg Foals röra sig till viss del i ett nytt territorium lät det samtidigt som ett band som inte lyckades bryta sig loss från sin egen form – båda album blev i mångt och mycket kaka på kaka, även om bandet fortsatte att leverera fantastiska livespelningar. För det som kom att gå förlorat var just det emotionella djup som peakade på Total Life Forever. Utan denna dimension i musiken blev den tuffa och aggressiva attityden mestadels yta, och oftast en rätt så tråkig sådan trots hur färgstark och skimrande den stundtals kunde vara.
När indierock-veteranerna då utannonserade ny musik i år fanns det många anledningar till att vara exalterad. Inte bara nog med att två album skulle landa så utlovade dessutom bandet två helt skilda upplevelser, och framförallt “a violent change” till sin musik. Med avhoppet av originalmedlemmen och basisten Walter Gervers tycktes allt faktiskt peka mot att bandet var redo att omdefiniera sig själva. Men redan vid första singelsläppet Exits började de förhoppningarna att krackelera. Alla syntar i världen kunde inte dölja faktumet att Foals faktiskt tycks ha fastnat, på gott och ont kanske, i ett sound som prioriterar yta över substans. Även om beståndsdelarna i första delen av Everything Not Saved Will Be Lost är spännande i sig själva och nymodiga sätt att skriva musik på för Foals, är resultatet mycket av detsamma – hundra idéer som kämpar om att få plats utan att ge upphov till låtar med varken riktning eller karaktär. Andra singeln On the Luna vittnade om detsamma, vilket likt skivans intensiva White Onions – som förvisso är imponerande i sin Antidotes-flörtande energi och i hur genuint kul bandet verkar ha – ändå fallerar eftersom att det inte sker något bortom denna högintensivitet. Allt oo:ande och slicka gitarrslingor framstår mest som en pastiche av sig själva, än ett försök att sadla om.
Albumets problem förvärras huvudsakligen på grund av produktionen. Allt är så otroligt överproducerat och överkomprimerat att den dynamik som visserligen tycks existera instrumentalt eller på arrangemang-nivån helt och hållet utplånas av att inget får utrymmet det förtjänar. Låten Sunday är ett perfekt exempel på detta. Låten följer en dynamisk struktur, där en akustisk och lågmäld vers blomstrar ut i en storslagen americana- och arena rock-doftande refräng för att sedan helt plötsligt bryta ut i ett elektroniskt dans-punknummer. När den sista refrängen äntligen landar är det otroligt antiklimatiskt, trots att syftet såklart siktar mot den största extasen. Det faller liksom platt eftersom produktionen är ständigt statisk och odynamisk, det finns ingen punch, och resultatet är något som inte blir lika häftigt som det vill vara på ett sätt som att det nästan blir lite löjligt. Dansanta och energiska In Degrees lider av samma problem, det händer otroligt mycket på en ren detaljnivå utan att det känns som att allt det där egentligen händer.
Det är som att Foals ville få in så många nya idéer och syntar som möjligt att de ibland glömmer att skriva en engagerande låt bortom att det ska vara kul att dansa till. Och visst behöver inte det vara ett problem, men Foals har alltid varit som mest engagerande när de lyckas kombinera denna naturliga energi med en känslomässig botten. Återigen: det saknas riktning, karaktär eller något bortom att göra dem till endast “tuffa” låtar som säkerligen kommer knocka folk på livespelningar. Dock är det tydligare än någonsin sedan bandets första två album att Foals som sagt tycks ha otroligt kul. Det finns en äventyrslystnad som vibrerar under ytan men som inte kommer ut till full blomning på grund av ovannämnda problem. Öppningsspåret Moonlight och King of the Limbs-klingande Café D’Athens är stunder där Foals, om bara för ett ögonblick, lyckas bryta sig loss från bandets signum, där användandet av syntar och slagverk snarare blir låtarnas drivkraft än något som endast lagts på i efterhand. Även psych-rockiga Syrups visar att Foals fortsatt är kapabla till att ge sin energi en touch av känsla. Men de lämnar knappast något intryck, mer än en spontan reaktion att det känns lite kul att de vågar utforska nya genrer. Och däri ligger även anledningen till att albumet inte riktigt fungerar som en helhet – det finns inget koncept eller röd tråd som knyter det hela samman. Bristen på detta är oroväckande inför släpp två, då det vid första anblick känns som att de helt enkelt inte kunde sålla bort de svagare spåren.
I slutändan brottas Foals fortfarande med samma problem som funnits sedan Holy Fire: att inte riktigt kunna slita sig loss från sin egen form och att de förlitar sig på vad som blivit deras egna troper. Visserligen har detta kommit att bli en naturlig impuls för bandet, resultatet är en samling låtar som troligen kommer vara rena extasupplevelser på konserter – men det finns inte mycket bortom denna energi som bandet perfektionerat.