I sin utvecklingskurva som band har brittiska Foals nu kommit till tredje albumet. Debuten Antidotes var tight indiepop lutad åt mathrockhållet, med driviga låtar, konsekvent körad hojtsång samt gitarrslingor som trots mycket delay höll sig till fokuserade, småfunkiga riff. Den emotionella uppföljaren Total Life Forever var mer (och alltför) flytande, som om bandet var frånvarande, fram till den självklara höjdpunkten Spanish Sahara, en nära sju minuter lång, ångestfylld dröm.
Holy Fire landar mitt emellan de två tidigare släppen, med en viktig differentierande faktor: tyngre. Det är uppenbart Inte minst i inledande Prelude där gitarrsoundet mot slutet – emellertid med försiktighet – närmar sig metal. Inhaler eskalerar efter ständigt upptrappad intensitet i en tsunami av distad gitarr, samtidigt som Yannis Philippakis desperat vrålar ”I can’t get enough space”. Dessa passager är de tyngsta i bandets karriär hittills, och kontrasten blir stor gentemot låtar som My Number, som är svängig i sin studsiga rytm men löjlig i sin ”you can’t steal my thunder”-text. Den äger dock en giftig refräng som vare sig man vill eller inte etsar sig fast likt en motbjudande schlagerdänga.
De tyngre inslagen skär sig även med albumets mycket svaga andra halva, vars ambitioner verkar sikta mot någon form av ”episk” arenarock med emotionell urladdning, men istället får låtarna att flyta ihop med för snarlikt tempo och ovarierad struktur. Philippakis stämma ekar över ett hav av reverb och försiktigt plockande gitarrer samtidigt som absolut ingenting intressant händer. Det är bara Providence som får mig att vakna till liv igen. Philippakis inledande acapella må vara svagt, men med vansinnigt taggade bandmedlemmar i ryggen lyfter framför allt trummorna låten stegvis mot våldsamt klimax.
Holy Fire som helhet är ingen särskilt upphetsande företeelse. Precis som i sina tidigare släpp lyckas Foals inte heller på tredjegiven hålla en jämn nivå ett helt album igenom. Gäspningarna börjar komma halvvägs in, precis som när de experimentella utsvävningarna blev för stora på Total Life Forever. När Foals är på topp levererar de på en svårmatchad nivå, men dalarna däremellan är tyvärr fortfarande alltför djupa.