I en oerhört onykter intervju under 2008 inför debutskivan Antidotes diskuterade Foals lite om albumets inspelningsprocess och hur fantastisk TV on the Radio-gitarristen Dave Sitek, deras producent, hade varit under den. De nämner hur han lagt på enorma atmosfäriska lager för att fylla ut låtarna, vilket trummisen Jack Bevan låter entusiastisk över i stunden, men bandet bestämde sig sedan för att skrota Siteks version och göra en helt egen mix – eftersom han hade fått skivan att låta som den var inspelad i Grand Canyon.
Efter att ha presenterat en relativt reverblös och icke-atmosfärisk debutskiva till slut, har Foals kommit närmare och närmare det där Grand Canyon-soundet för varje skiva. Det har funnits både tropiska och funkiga ljudbilder under Total Life Forever och Holy Fire, men framför allt har det blivit mäktigare med åren. Att deras fjärde album skulle följa det mönstret mer än det tidigare materialet kunde vi både förutspå under den stundvis hårda Inhaler från föregående skiva, men även från bandets egna uttalanden om att tyngd var en faktor att räkna med framöver (där de dessutom berättar att alkohol fortfarande är ett favoritelement inom bandet – 130 flaskor vin under en albuminspelning är starkt jobbat!).
Ingen kan dock vara beredd nog för titelspåret. Utan någon tvekan är det Foals tyngsta, mest aggressiva låt hittills, men den är också en enorm naturkraft i sig. Vild, rå och helt kompromisslös. Det perfekta soundtracket till ett Animal Planet-montage av stora rovdjur som sliter köttet av varandra under en klass 3-storm. Dessutom följer det med ett växande eko i låten, där huvudriffet låter större för varje gång det medverkar. Till slut är det en våldsamt hav av ljud som kraschar mot Yannis Phillippakis röst när han vrålar ut ”When I see a man / I see a lion” i låtens slutskede. Bandet är nu inte många ljudeffekter ifrån att Sitek kan skratta hånfullt och tänka att han ändå hade rätt vision för bandet ända från början.
Entré: singeln A Knife in the Ocean. En låt så fylld med atmosfär att halva Asien fått evakuera tack vare syrebrist; en låt så förödande att Richterskalan tvingats utveckla en ny magnitudnivå enbart för den; en låt så reverbfylld att Grand Canyon skulle få samma ljud som en cykeltunnel i jämförelse. Sitek har nu brutit ut i fullkomligt storskratt, satt igång The Hives Hate To Say I Told You So och sjunger med tills hela Brooklyn hör. Foals verkar alltså ha accepterat deras ekofyllda öde och gjort det allra bästa med situationen – för det är inte bara A Knife in the Ocean som tjänar på det kolossala ljudlandskapet. Hela What Went Down älskar att vara kolossal.
När vikten av Snake Oil inte krossar oss till en miljard småbitar eller när vi självmant går sönder till London Thunder och Lonely Hunters hårt slående melankoli finns det fortfarande gott om möjligheter för skivan att visa sin storlek. Ibland frammanar den sig genom att ha samma sparsamma låtstruktur som en EDM-låt, som under Night Swimmers, där det alltid laddas upp inför ett gigantiskt klimax och blir till slut lika tillfredsställande varje gång. Give It All och Albatross snubblar dock på mållinjen, eftersom de förnär sig på samma struktur och mäktiga klimaxuppbyggnad utan att ha något innehåll som gör dem värda väntan. Det finns gott om stora effekter och superbt arbete kring de två låtarnas produktion, men utan det kolossala soundet hade de tveklöst blivit nominerade till priset för bandets svagaste låtar någonsin.
Att Foals valt att styra sitt skepp mot en mer reverbfylld horisont är ett utmärkt karriärval, eftersom det är ett element som saknats under bandets två senaste album. Oavsett om nästa alster visar sig vara ännu hårdare, eller ännu mer emotionellt och fullproppat av crescendon finns det all chans för att nästa släpp kommer låta ännu mer självsäkert och finslipat. What Went Down har kanske inte världens mest naturliga flöde, men det stör det inte dess kvalité eftersom den fungerar som en självständig organism – helt oberoende av annat liv och andras regler. De har på något sätt lyckats få aggressiva rocklåtar som titelspåret och den majestätiska A Knife in the Ocean att samexistera på samma album utan att ens lämna något spår av opassande kontrast, vilket i sig är värt tusen applåder, men framförallt har de hittat ett sound som de kan kapitalisera på i all oändlighet. Det är såhär Foals är ämnade att låta.