Foo Fighters – Concorde 2, 10/9 – 2014

Foo Fighters sålde slut Londons gigantiska Wembley Arena med en kapacitet på 87 000 personer, inte bara en gång men två gånger om, vilket gör det lätt att argumentera att de är ett av världens största rockband – om inte det största. Bandet gjorde dundersuccé med 2011 års Wasting Light och den officiella återkomsten av bandets gamla gitarrist Pat Smear som även var med i Nirvana under deras sista år som band. I slutet av förra året började nya rykten om att ett nytt album var på gång – i augusti stod det klart att nya albumet Sonic Highways var färdigt.

På söndag står Foo Fighters som huvudakt för avslutningsceremonin på the Invictus Games i London, ett sportarrangemang för gamla soldater med rörelsehinder. I samband med bandets visit i Storbritannien utannonserade bandet om att de skulle ge tre klubbspelningar i landet – spekulationerna drog i gång och klockan 16.00 på tisdagen dök bilden nedan upp.  Foo Fighters under namnet The Holy Shits gav sin första intima spelning på Brightons Concorde 2, en legendarisk lokal med en kapacitet på 600 personer. Bandet är kända för att spela på mindre klubbar sedan tidigare, bland annat hade Stockholmslokalen Nalen äran att ha bandet på sin scen 2011 i samband med Wasting Light-klubbturnén.

Dave Grohl och hans band glider på upp scenen strax efter utsatt tid och inleder med Enough Space från sitt andra album The Colour and the Shape och dyker rakt in i I’ll Stick Around från självbetitlade debuten därefter. Sällan har jag varit med om ett liknande publiktryck och min medkänsla är med de längst fram men glädjen i lokalen är överväldigande. Ironiskt nog ska Foo Fighters-coverbandet UK Foo Fighters uppträda två veckor senare i samma lokal och Dave Grohl börjar skämta om dem, han tillägnar klassikern Learn to Fly till coverbandet. Skämten fortsätter och han bjuder upp bandets sångare på scenen för att sjunga White Limo från senaste albumet med kommentaren ”That was the weirdest shit ever” efteråt.

I mitten av spelningen utlovar Grohl att bandet ska ge varje låt någonting nytt som de aldrig har gjort tidigare: bandets trummis Taylor Hawkins får ta över sången på Cold Day in the Sun, bandet jammar vidare runt sina låtar och spontana kortare trum- och gitarrsolon läggs in vilket ger bandets gitarrister Chris Shiftlett och Pat Smear större utrymme att synas, till och med den inhyrda musikern på klaviatur får lägga ett solo. Foo Fighters fortsätter mala i genom sin sjualbums-katalog och plockar fram gamla låtskatter som inte spelats live på över ett decennium – efter två timmar avslutas kvällen med att gardinerna dras upp och folkmassan på 2000 personer utanför får se bandet framföra All My Life från 2002 års One By One.

Foo Fighters professionalitet är ett faktum men det är deras spontanitet och skämtsamhet som är deras styrka. Det hela stärks av att känner av bandets glädje att spela sina äldre låtar istället för att leverera endast hits för att publiken ska hålla sig intresserade. Den svettiga lokalen hade nog inte klarat en mycket längre spelning, varken för publiken eller för bandet själva, redan efter några låtar säger Grohl ”I can tell it’s gonna get fucking hot in here. I’m already receiving your perspiration. Your sweat is going in my fucking mouth, which I find disgusting. Only joking, I love you.”. Hans position som bandets låtskrivare och frontman är tydlig och hans band håller sig gärna i bakgrunden, ifall det är medvetet eller på hans order är frågan som blir kvar i mitt huvud – men deras storhet är självklar och välförtjänt.