Orange
Foo Fighters
Roskilde, 30/6 – 2017
Publicerad: 1 juli 2017 av
Magnus Olsson
Varje steg har blivit en kamp mot lervällingen, varje sekund har blivit en flykt från regnet. Att det inte finns något som kan stoppa Foo Fighters bevisade Dave Grohl när han genomförde spelningen på Ullevi förra året, trots att han bröt benet. Fansen följer sina förebilder och traskar gladeligen mot den gigantiska scen som är Orange, trots de förutsättningar som råder. För ovanlighetens skull är vi i god tid – det är resten av Roskilde också. Till och med de bakre raderna på den danska åkern står tätt packade, gissningsvis i dubbel bemärkelse. Det dröjer inte länge förrän du kan förväxla de bakre raderna med de främre, den kraft som Dave Grohl förmedlar på scen träffar inte bara de mest dedikerade vid scenkanten – hela åkern tycks vara utsvulten på rock.
Det är en ständig diskussion på festivalens Facebook-sida, huruvida festivalen borde boka mer eller mindre rock. Med Foo Fighters på affischen häpnade även metal-trollen i kommentarsfälten. Efter tolv år återförenas nämligen Foo Fighters och Roskilde, och på scen kan Dave Grohl sin Roskilde-historia. Han var här redan 1992, då med Nirvana, samma kväll som Danmark spelade sin viktigaste fotbollsmatch någonsin och han återger hur han i logen före deras gig bad till övre makter att danskarna skulle vinna över tyskarna, allt för att ta del av EM-festen. Det är med andra ord inte bara kommentarsfälten som längtat efter det här återseendet – Dave Grohl fullkomligen lyser av energi på scen och ser uppriktigt nöjd ut (tror jag det, det här är festivalens överlägset största publikhav).
De som räknade ut rocken som genre, ni var många när EDM fick sitt uppsving, får förmodligen tänka om. Så länge Dave Grohl står på scen brinner rockfacklan – det bevisades inte minst med grunge-singeln Run som släpptes tidigare i år. Den ostoppbara känslan tar sig uttryck på många plan – dels det faktum att Foo Fighters som liveakt är en käftsmäll i sig, dels den attityd som bandet uppvisade när de för en dryg månad sedan fortsatte ett gig på amerikanska Bottlerock trots att arrangörerna bröt ljudet. Dave Grohl är redo att gå över lik för sitt rockmanifest och det är den känslan som ramar in den här kvällen.
-
Det var videon till Times Like These, med Dave Grohl iklädd The Sounds-tischa, som fick mitt tolvåriga jag att en gång lämna Absolute Music. Som kvällens andra låt, känns det som att vi befinner oss under den där bron som porträtteras i videon. Dave Grohl och hans medlemmar tycks inte ha åldrats en dag, rösten ligger precis på samma heshetsgrad och stora delar av publiken beter sig som om de precis sett Gud.
Kvällen blir ett pärlband av hits, de har en uppsjö av dem, och blir som starkast när de visar upp den frenesi som bor moshpit-vänliga i låtar som Monkey Wrench, The Pretender och White Limo. Över kvällens 19 låtar låter de inte ångloket gå konstant, ett par mittenlåtar ger utrymme för deras mer bredbenta rock, och det är också då som både tempot och nerven i Grohls stämband bitvis går förlorad. De kunde lika gärna fått trycka ned gaspedalen hela setet igenom, men heter man Foo Fighters har man tillräckligt med riff för att skaka liv i publiken om och om igen.