Dave Grohl har blivit rockens nya superstar, när 70- och 80-talets hjältar en efter en lämnat moder jord har Dave Grohl minst sagt axlat rollen som världens nya rockstjärna. Visst har han många av de kvaliteter som krävs – han spelar bredbent stadiumrock, sjunger förvånansvärt bra och har en personlighet som få. Just det, han har en egen tv-serie också.
Foo Fighters må fylla ett tomrum i en tid med avsaknad av nya stora arenaband, men Foo Fighters river verkligen inga murar just nu. Sonic Highways bjuder förvisso på lite intensitet, men fantasin är lika med noll. Man behöver verkligen inte uppfinna hjulet, men att stå och stampa med samma misslyckade formel från Wasting Light känns mest tröttsamt. Det hjälper inte att Dave Grohl tar i så att han nästan skiter på sig i The Feast and the Famine, det är bara mossigt. Som vanligt är det mycket ljud, på gränsen till oljud. Den här gången lyckas de inte forcera musiken i en tydlig riktning, istället har de plockat fram hagelbössan och hoppats på det bästa. Spridda skurar helt enkelt.
Det är dock hedervärt att se hur man försöker sig på en förnyelse genom What Did I Do?/God As My Witness. Sydstatssrock i stil med Sweet Home Alabama känns väldigt 2014. Vita män med gitarrer kan inte bli så mycket plattare än så.
Hela åtta städer har besökts för att sätta färg på albumet, en ambitiös idé, där de åtta låtarna i slutändan på sätt och vis skulle vara stilbilder från var sitt hörn av Amerika. Utfallet blir tyvärr inte den enande kraft som många hoppats på. Variationen är enorm, tajta riff får dela utrymme med krystiga ballader och fläskiga ackord. Att anklaga albumet för brist på variation finns inte och förblir ej heller Foo Fighters största trauma. Avsaknaden av hits är desto värre. På senare år har Foo Fighters fått förlita sig på odödliga klassiker, sådana har de gott om, men efter The Pretender har de lyst med sin frånvaro. Sonic Highways har inget som kan välta omkull eller få publiken att skräna med, det som länge varit bandets signum.
Riffen och tugget i Queens of the Stone Age-eggande In The Clear skänker lite hopp, precis som powerballaden Subterranean. Resterande låtar hör hemma på bensinmacken. Det är också där du hittar albumet i en fyndlåda om bara ett par veckor, var så säker.