För en kväll är alternativ rockmusik en Sverigeanlägenhet
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

När Arcade Fire vann Grammyn för årets främsta album med The Suburbs skedde en ganska intressant grej. Alternativmedier som vanligtvis håller sig tämligen objektiva i sina rubriker målade upp det som en seger för den scen de täckte. I kommentarsfälten var den hårda, ofta elitistiska tonen som bortblåst. Efter att Pitchfork annonserat nyheten på sin Facebooksida gick det femton, tjugo, tjugofem genuina glädjerop till texter på varje negativ underfundighet. Det klagas ofta på otroligt talangfulla band som når högre höjder än vad scenens publik är vana vid. Ja, det klagas nästan lika mycket på Arcade Fire som de hyllas nu för tiden. Inte nödvändigtvis för att man faktiskt tycker att de gör dålig musik, det handlar snarare om saker som grundar sig i trivaliteter; för mycket press, för mycket sellout, för känslostyrt. Därför var den där uppslutningen så väldigt vacker. Som att alla för en kväll kunde lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan för en kväll och glädjas åt att ett av musikens största priser för en gångs skull valde att belöna något värdigt.Det är knappast heller en tillfällighet att flera av the Suburbs låtar går att tolka ur både egenkritiska och musikkulturkritiska perspektiv, där Win Butler till synes sjunger om dagens slit- och släng-kultur. Arcade Fire är ju aldrig så enkla att det bara handlar om ungdomens revolution eller flykten från förorten. Det blir en typ av utvärdering av dem själva, men framför allt hur andra ser på dem. Och i slutändan lyser svaret – versalerna – så bländande starkt, inte minst efter kvällens monumentala Popagandaspelning: ARCADE FIRE ÄR ALLDELES, FULLKOMLIGT UNIKA.

Sen är det svårt att misslyckas med materialet de under tre album jobbat fram. Det finns en låt för alla sektioner av en konsert. För varje känsla på spektrat. Ready to Start, som den självklara inledningslåten. Från den toppen tar de det regelmässigt vidare till två av de få Neon Bible-inslagen. Keep The Car Running och No Cars Go stänger en trilogi som är en energisk ofattbarhet så här tidigt på kvällen. Régine Chassange gör piruetter och sjunger och dansar med en smått teatralisk, lyckosalig närvaro som förmodligen inte finner motsvarighet i världen, oavsett genre, hos headlineakter. Det är också anledningen till att Dalhallaversionen av det här bandet framstår som en förakt i jämförelse. Där klippte en vallgrav närkontakten med bandet och slet sönder vitala artärer för en utlevnad av all potential, i Stockholm går det att skapa imma på atmosfären.

We Used To Wait gör sig väldigt bra, The Suburbs, när Will i slutet sjunger över ett tyst poolområde och någon skriker ”det här är så jävla bra”, är ännu vackrare. Det enda tillskottet i setlisten jämfört med det senaste Sverigebesöket är Crown of Love, vilket också är den enda riktiga besvikelsen denna kväll, då bandet inte lyckas piska upp studioversionens sista crescendo. Intervention och Neighborhood #1 (Tunnels) är Arcade Fire i ett genialt skaparnötskal och även om de knappast är skrivna för att nå nya höjder live är de förstås uppskattande nummer.

Ursäkta språket, men de är ändå inte mycket mot Powerellion, vars energi skulle kunna veva igång det där strömavbrottet (Montreal, 1998) de sjunger om och har inspirerats av i förstasdelen Neighborhood #3 (Power Out).

Sen går åtta leende människor av scen och hummande allsång, en av många, skapar deras låtkonturer på nytt. Sen. Encore: Wake Up och Sprawl II (Mountains Beyond Mountains). Wake Up dedikeras respektfullt och passande till offren i Norge. Om att förlora naiviteten, det oskyldiga som ungdomen symboliserar. Där borde det kanske vara slut, men Sprawl II är för alla som lyssnat på The Suburbs den självklara avslutningen, där huvudpersonerna till slut gör det som de under 16 låtar pratat och diskuterat kring; flyr förorten. ”I need the darkness someone please cut the lights” är det sista Régine Chassange sjunger och det visar att allt inte är så enkelt som det kanske först verkar. Ungdomen från förorten  har problem att vänja sig vid det mål de slutligen nått. Att förstå Arcade Fire är ofta svårt, att uppskatta deras musik är så mycket enklare. 11 500 personer, en Grammyvinnare. Då den alternativa musiken för en kväll blir en Sverigeanlägenhet, en händelse viktigare än vad första anblicken avslöjar.