För finsmakare

Somliga åker limousine när andra kör omkring i Volvo, vissa dricker champagne när andra smuttar på folkis, vissa är Chanel när andra spanar in realådan på Kappahl, vissa bokar exklusivt när andra satsar på mellanmjölk. Way Out West är för finsmakare, dock inget för champagnesprutande stureplankids, det är snarare ett paradis för hipsters, popsnören och alla indietöntar. En festival som sedan starten struntat i svenska band som du kan se på vartenda torg, på Way Out West är enbart det bästa bra nog. Allra helst ska Pitchfork vara helt lyriska över banden och ge dem betyg värderat till 8.2 eller högre på deras berömda skala, inte att förväxla med den numera rätt så ofta förekommande rictherskalan. Med det är inte enbart en festival full av NME-hyper, det är även en rad legender växlat med det allra hetaste från SXSW.

Mitt i Göteborg, på grönområdet i Slottskogen växer en tvådagars festival fram som sedan letar sig ut på gatorna där du spenderar timmarna på klubbar runt om i Göteborg. En hel stad är i gungning, och hela Göteborg känns som uppvikta jeans, converse och flanellskjortor. Kanske är det en generalisering, men att tillägga stuprörsjeans, sneda luggar och obskyra bandtischor gör så att  vi trots allt får en bild av Sveriges kanske allra hetaste festival.

När andra festivaler tackar ja till bokningsbolagens kabeltv-paket, det vill säga samtliga artister som du ser på varenda festival i vårt avlånga land. Tror de på ”säkra kort”, men hur spännande känns det att se den svenska mellanmjölken varje vecka? Det gör nämligen ingenting att du missade Timo Räisänen på skolavslutningen, för du kan se han i grannkommunen om två veckor och sedan på varenda festival du tänkt besöka. Samtidigt som de öppnar plånboken för de där artisterna, tackar de nej till artister som kunde satt en tydligare prägel på festivalen. I dåliga tider, sägs det ofta att man ska ta det säkra före det osäkra, men hur säkert är det att publiken dyker upp om man bokar artister som du kan se överallt? Way Out West fattade vinken, och tog fram något som länge legat i gömma. Fingertoppskänsla. Det var en tid då Hultsfred var det coolaste man kunde säga, idag är det inte så. Det var 90-tal och man bokade de allra hetaste rock och popakterna. Det var Oasis, Suede, Morrisey och Wu-Tang Clan när det hände. Precis så gör Way Out West nu, bokar det allra hetaste just nu samtidigt som man skippar den sura svenska mellanmjölken. Det är inte alls konstigt att många festivaler tvingas ner på knä, och det är heller inte konstigt att Way Out West hyllas världen över.