”Förändringsviljan borde få en plats även i liveframträdandet.”

Those Dancing Days, Putte I Parken

Betyg: 6/10

Those Dancing Days har gjort sig kända för att vara det svenska tjejbandet med attityd. Texter om att vägra passa in ackompanjerat av glada popslingor på såväl gitarr som synth. På Putte I Parken inleder bandet direkt med singeln Reaching Forward, och det svänger bra. Efterföljande självbetitlade Those Dancing Days fortsätter bandet på den inslagna vägen, och det är utan tvekan lätt att dansa till bandets musik. I’ll Be Yours, Can’t Find Entrance, Home Sweet Home samt genombrottslåten Hitten är alla bra framföranden, och bandet växer i takt med spelningens längd. Those Dancing Days gör glad popmusik som är enkel att ta till sig, och i alla fall hälften av bandmedlemmarna ser ut att ha roligt på scen.

Men något fattas där de fem tjejerna står på scen. Den attityd som texterna spelar på är som försvunnen i bandets kroppsspråk. Större delen av bandet står relativt stela, på sin höjd gungar de med lite halvhjärtat. De är oerhört ödmjuka mot publiken, vilket självklart är att föredra, men än en gång efterlyser jag en lite tuffare attityd. Med de epitet som bandet skaffat sig på sistone – upproriskhet och feministiska åsikter – borde samma förändringsvilja få en plats även i liveframträdandet.  Fuckarias är spelningens bästa låt, och också den med mest pondus. Det är inget sammanträffande.

Foto: Magnus Olsson