För tre år sedan släppte Forest Swords sin debut-EP Dagger Paths till bland annat Pitchforks och FACT:s stora förtjusning, även om inte särskilt många andra verkade bry sig. Dagger Paths utforskade ännu okända vatten inom den redan så stört breda genren electronica. Stämningen överlag och lo-fi-känslan lutade åt en annan samtida konstnär, How To Dress Well (när han fortfarande lät som på Love Remains), den industriella atmosfären hämtades från Nine Inch Nails samtidigt som de då fortfarande undangömda beatsen vagt vittnade om en fascination för Burial. Vad som saknades på DP var struktur. EP:n var Matthew Barnes första experiment, i jämförelse med Engravings endast en formlös, första sketch. Där DP kändes utdraget och långsamt har Barnes med Engravings hittat det perfekta tempot för sin musik. Trots sin experimentella karaktär känns kompositionerna fokuserade, vilket likt för John Talabot på makalösa Fin ger Barnes precis lagom mycket tid att utforska en idé, omarbeta, presentera och avsluta den innan den hinner bli ointressant, möjligt främst tack vare de stadiga beatsen som här lyfts fram i mixen istället för att gömmas undan i en dimma av effekter. I likhet med Talabot bygger Barnes sina skapelser på repetition. Fragment av ekande röster, långt utdragen bakgrundsdrone och ensamma, enkla gitarrslingor är alla delar av Forest Swords ljudbild.
Ovanstående beskrivning kan i och för sig i princip appliceras på valfri nutida sovrumsproducent, men det som skiljer Forest Swords från mängden är hans övergripande, tryckta skräckfilmsatmosfär. Engravings låter som den iskalla, mörka grottan där det okända bor, som skrämt byborna i åratal. Irby Tremor skulle kunna vara soundtracket till det ödsliga huset där Norman Bates bor med sin ”mamma” i Hitchcocks Psycho och The Weight of Gold förnimmer rytmmässigt triphopens mörkaste hörn. Avsaknaden av fotfäste var det som fick Dagger Paths att stundom sväva iväg för långt, så också i Engravings svagaste stunder. Det finns exempelvis ganska många låtar som utklassar kontextlösa Gathering, där ett antal röstsamples förvirrat tonas in och ut utan mening. Rösten används betydligt bättre som instrument i Anneka’s Battle, som ger sångerskan Anneka tillträde till Barnes spökvärld. Hon blåser nytt liv i det instrumentala och adderar med sin stämma ett element som känns humant i Barnes annars så karga, om än organiska, ljudlandskap. Fler levande röster hade tveklöst höjt Engravings ytterligare; där har Forest Swords en stark utvecklingsmöjlighet.
Med sitt debutalbum lämnar Forest Swords ett avtryck som stannar kvar efter att reverben slutat eka. Exakt hur pass stort kan debatteras. Somliga kommer hävda att Barnes utmanar hela sin genre att växa, lite som Kendrick Lamar med sin kontroversiella vers i Big Seans Control, där han listar (och utesluter) världens (typ) bästa rappare för att sedan berätta att han ska krossa dem alla. Personligen är jag tveksam till om Engravings kommer ge så pass stora ringar på vattnet – albumet är i alla fall inte lika game-changing som James Blake – men Matthew Barnes är onekligen något stort på spåren. Kanske till och med något riktigt stort.