Förvånansvärt ospännande, ändå lovande

Monarchy

Lilla scenen, Popaganda

Betyg: 4 / 10

När Monarchys fyra medlemmar kliver ut på Popagandas lilla scen möts man av en välkomnande värme, men en inte fullt lika tillmötesgående åskådarmassa. Detta är visserligen ett stående inslag under hela kvällen; en avvaktande, sneglande känsla som utstrålar allt annat än festivalglädje. Kvartetten använder sig av masker som kan beskrivas som en mjukisbyxorvariant av The Knife-modellen. Addera matchande kostymer och resultat är något som känns hämtat ur Kubricks Eyes Wide Shut.

När det stämmer för britterna är det svårt att inte charmas av deras synthpop vilken rasar samman i instrumentala jam och byggs upp igen av felfri falsettsång. Samtidigt är det också där Monarchys stora problem ligger. Det är förvånansvärt ospännande, en känsla som bara ökar i styrka när musiken spelas live. Vokalistens stämma blir efter ett tag lite mäktig och electroarrangemangen känns jämtjocka.

Det är – som förväntat – i hitsen Love Get Out Of My Way och The Phoenix Alive som bandet visar att det finns en potential som förhoppningsvis kan levas ut de kommande åren. Fortsätter Monarchy producera dansanta beats till den röst man redan basar över är det inte alls omöjligt att Arvikas Apolloscen är en framtida destination (där spelar ju också andra faktorer in – men poängen går förhoppningsvis ändå fram). När frontmannen dessutom tar sig på skrevet samtidigt som han uppmanar kärleken att flytta sig ur vägen är det svårt att inte le lite. Och till slut får musiken till och med den svårflörtade publiken att självmant lyfta på armarna och klappa. Entusiasm! Till slut. Kort, men ack så vackert. Efter det vaggas vi tillbaka in i acceptansen av att det här inte är en spelning full av toppar. Snarare ett bra tillfälle att lägga upp matstrategi, planera efterfest och dylikt. Jag vill dock tro att med ännu ett album i bagaget kan Monarchy bli att räkna med på allvar.

Text: David Winsnes

Foto: Magnus Olsson