Förvandlar Pustervik till en kyrka
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

När Perfume Genius 2010 släppte sitt förkrossande debutalbum Learning var det inte texterna och sinnesstämningen som gjorde ondast. Man kunde i intervjuer läsa om hur skrivprocessen som ledde fram till de 13 blåmärken som var Learning hade ägt rum under en av Mike Hadreas lyckligaste perioder i livet. Det blev smått surrealistiskt att tänka sig att det årets djupaste avgrund fötts ur att… han var glad.

Put Your Back N 2 It landade två år senare, tidigare i år, efter en orolig tid i Seattlesonens liv. Andragiven var knappast i närheten av gladlynt, men med en hoppfull känsla som kontrasterade mot det han tidigare skapat. Det är således svårt att få något grepp om människan Mike Hadreas. Hans låtar är av det allra naknaste, råaste slag som näst intill uteslutande handlar om ämnen de flesta av oss aldrig ens skulle våga viska till våra närmaste – och ändå finns det en osynlig vägg mellan honom och musiken, honom och oss.

Sittandes bakom pianot förstärks bara den känslan. Han pratar genom viskningar och leenden. Ofullständigt, men man förstår ändå. Det är helt – fullkomligt – tyst på Pustervik. Varje harkling, slående glasflaska och steg hörs. Varje person som råkar ge ifrån sig ett ljud ser ut att skämmas efteråt. Det är en stor publik och det finns inte en enda människa som inte handfallen klänger sig fast vid varje liten ton som kommer från scenen. Det är inte längre en klubb, det är en kyrka.

Men det tar en liten stund innan allting faller på plats. De inledande låtar som blandar in både trummor och keyboard blir överbelastade. Det låter visserligen vackert men Perfume Genius musik gör sig bäst bara uppbackad av Hadreas eget piano- och gitarrspel. När andetagen förstenade hänger i luften. Det visar inte minst de ögonblick då hans medmusiker lutar sig tillbaka och tittar på. När Dark Parts några låtar in i setet spelas händer dock något. Arrangemanget är mer subtilt utan att ta udden från dynamiken. När de följer upp med låtar som Mr. Peterson och All Waters inser man att det knappt finns en dålig låt i bagaget. Plötsligt blir allt en höjdpunkt, varje sekund ett eget klimax.

Nya låten Katie får Hadreas framföra ensam på scen. Han sjunger ”All I ever wanted for you kid was a life unlike mine / No knock on the door and no drag to floor every night” till kvällens vackraste pianokomposition. Och även om det är svårt att se bakom Mike Hadreas – hur han egentligen mår, lever och är som person – förmedlar han med fantastisk stämma tankar och berättelser man inte riktigt vågar lyssna till. Sen går han av, för att återkomma komiskt snabbt. ”Jag vet inte riktigt hur länge man ska vänta”, fnissar han fram och spelar sedan Dreeem följt av Madonnas Oh Father, dagen till ära. Det kunde lika gärna ha varit en av Perfume Genius egna låtar. Ändå kan kvällen på Pustervik inte vara mer annorlunda än det som pågår på Ullevi ett par kilometer bort.