Foster the People
Hovefestivalen, 30/6 – 2014

Hovefestivalen är som klippt och skuren för artister som Foster the People, vars publik främst finns att hitta bland ungdomsfyllor och collegefester. Från början ett amerikanskt indieprojekt men som redan med debuten Torches tog steget ut till stora poolpartyn. Mottagandet är inte enormt den här aftonen, men publiken som befinner sig i de övre tonåren och sträcker sig en bit över 20-sträcket väsnas mer än ett genomsnittligt publikhav. Det är också en av festivalens styrkor: den entusiastiska publiken.

Redan i andra låten ser vi folk springa in mot scenen, lite sena från en närliggande campingfest. Vi känner igen de där lätta stegen som sprudlar av lycka på flera mils avstånd innan de landar i ett gungande publikhav. Mark Foster behöver inte göra många knop den här sommarkvällen, det räcker med att vara, resten tar publiken hand om. Kanske är det vetskapen om deras stora singlar som också gör att de nonchalerar bort stora delar av konserten och förlitar sig på sina fyrverkerier. Säga vad man vill, men de har några riktiga rackare i Houdini och Helena Beat, vilka vi snabbt får känna färg av. När den senare kickar in är de i symbios med den alkoholdoftande publiken.

Senaste fullängdaren Supermodel är vad man kallar en identitetskris. Foster the People står vid ett vägval där de kan fortsätta skapa stora singlar eller experimentera åt det psykedeliska hållet. Kombinationen gifter sig inte riktigt.

Ask Yourself bryter av partyt med en stiligare silhuett än övriga ljudkulisser. Här och i Are You What You Want to Be? låter Foster the People som ett band från mitten av 90-talet. Drömska gitarrer tar över ljudbilden och jag hade nästan önskat att någon tänt en brasa där vi kunnat sitta hela kvällen och nynnat med. Det är förstås kidsen och Pumped Up Kicks som får sista ordet.