Foster The People lever upp till hajpen

Foster The People, Debaser Medis

Betyg: 9 / 10

Nästintill 4 månader på dagen är det. Foster The People stod på en av Hultsfreds mindre scener likt mammas pojkar. Jag hade knarkat sönder Pumped Up Kicks hela våren, och hela världen gjorde stora vågen för debuten Torches. Debaser Medis kan ännu en gång sätta lapp på luckan, numera är det standard. Visst kan det hända oerhört mycket på 4 månader, och det är fantastiskt att se vilken resa grabbarna har gjort. Som om puberteten passerat på några ynka månader. Framgångarna, turnerandet och de nya erfarenheterna har satt sina spår. Det är ett helt nytt band vi ser, till det bättre.

Ljusen blinkar snyggt i den dunkla lokalen samtidigt som jublet stiger när de stiger in, och går från mammas pojkar till ett rockband, utan att tappa det där leendet som mormor så gärna vill dra i. Allt sker på nolltid. Houdini inleder en spelning som är dömd att lyckas, alla parametrar pekar på en magisk afton; en utsåld lokal, ett hajpat band och en förvantansfull publik. Och sedan inleds en kavalkad av vad som skulle kunna vara bandets greatest hits, men som i själva verket är bandets debutalbum.

Den glada approachen med de lättsamma melodierna och medryckande refrängerna är precis vad som tagit dem dit där de är idag. Foster The People är vad många önskade sig att MGMT:s andra album Congratulations skulle vara. Och i en tid då alltfler försöker sig på alternativa subkulturer för att inta en plats bland popeliten, kör Foster The People på raka rör, hela vägen in. Och det är väl enbart en tidsfråga innan Foster The People övergår från att vara ett privilegium för dagens popsnören till att bli ett med samtidens radiolyssnare.

Trycket i Call It What You Want är häpnadsväckande, Helena Beat utgör ett storslaget regi samtidigt som drogromantiska Pumped Up Kicks redan blivit en allsångsfavorit. Foster The People har världen i sina händer, de kan bli hur stora som helst.