”Foster The People spelar på det tilltalande i enkelheten.”

Foster The People, Hultsfred

Betyg: 7/10

En av Hultsfreds mest intressanta bokningar i år är Foster The People. Mark Foster och hans anhang passar den tänkta Hultsfredpubliken som i ett nötskal. I och med att bandet fått mycket medial uppmärksamhet har de synts på creddiga bloggar och fått visa upp sig på South By Southwest, samtidigt som . Debuten Torches innehåller enkla popsånger förpackade komplett med medsjungliga refränger och vilandes på en bädd av synthar. Inledningsvis är Foster The People inte övertygande, dels på grund av den lilla publiken, men bandet växer i takt med spelningen och likaså publikhavet. Warrant inleder spelningen, som tar oss på en resa genom hela bandets debutalbum. Mark Foster sjunger bra, när den höga falsetten på Miss You nalkas klarar han den galant. Ljudet är dåligt, och synthen som ska utgöra vad man kan kalla ett crescendo i slutet av bland annat sagda Miss You är på tok för låg.

Foster The People spelar på det tilltalande i enkelheten, i synnerhet textmässigt. När textrader som Oh la la, I’m falling in love, and it’s better this time than ever before utgör refrängen på I Would Do Anything For You känns det oerhört banalt, men samtidigt är det charmen med Foster The People. Man kan lära sig refrängerna på en lyssning, och live är det uppskattat att kunna sjunga med.

På scen har bandet en extra golvpuka, och bandet spelar överhuvudtaget mycket på percussion. Det är tacksamt live, då händer det saker på scen och rytmer är alltid uppskattat av publiken. Det märks inte minst när Mark Foster får publikjubel för att han hoppar upp och slår på trumsetets cymbal som en del av Call It What You Want. I övrigt är Mark Foster inte en särskilt karismatisk frontman med tanke på att han är bandets namne, men egentligen behövs det inte mer än de karaktäristiska axelryckningarna och en bra musikalisk insats från Los Angeles-sonen.

Hela bandet öser på under Houdini och Waste, men Don’t Stop (Color On The Walls) är ändå spelningens höjdpunkt. Där adderar gitarrslingorna som bryter synthmönstret en extra dimension till framträdandet. Pumped Up Kicks, bandets superhit, faller pladask när körandet och det lite för tillbakalutade tempot inte fångar publikens intresse. Avslutande Helena Beat är klart bättre som slutlåt, vilket Foster uppenbarligen insett, och när bandet lämnar scenen har de skickligt spelat upp hela sin debutplatta för en nöjd publik.

Foto: Magnus Olsson