Om jag måste välja ett elektroniskt album som betyder extra mycket för mig hade jag valt Rounds av Four Tet. Dess stundtals jazziga hållning blandat med knivskarpa beats träffar perfekt det melankoliska känsloläge jag har förtryckt inom mig. Det känns som jag har lyssnat på det albumet minst 300 gånger.
Senast Four Tet var aktuell var när There Is Love in You släpptes2010, ett album som gjorde få besvikna med dess mer dansinriktade musik och låtar som She Just Likes to Fight. Med dessa bedrifter i bagaget hade jag nästintill astronomiska förväntningar inför Pink.
Jag läste nyligen hur Caribou hävdade att magin i klubbmusik trots allt fortfarande finns där, vilket har lett till att han låtit sin musik ta en mer dansvänlig inriktning. Det verkar som att även Four Tet är medveten om denna magin, då han har följt i sin polares fotspår och även han allt mer frekvent bygger sina låtar kring en pulserande bastrumma. Och det känns fräscht. Dansmusik har de senaste 10 åren varit en ganska trött genre, men på senare tid har den funnit tillbaka till en tidsrelevant stil. Pink är ytterligare ett album i detta led, med klyftiga beats och tidvis oväntade strukturer. Spåret Lion är ett praktexempel på hur man bygger upp en låt – det som börjar med ett generellt beat är fyra minuter senare en fullfjädrad dansdänga. Eller 128 Harps, som med dess wobblande bas inte helt oväntat för tankarna till den rådande dubstephysterin – men dess harpor skapar ett sound som inte kan misstas för något annat än Four Tet.
Albumets bästa spår måste ändå vara Locked, som kanske är lite utav ett ”safe card” i sammanhanget – när Four Tet gör den musiken han är bäst på blir det ofta fullkomligt briljant. När han gör något som han inte brukar är det fortfarande löjligt bra, vilket visar på en oerhörd talang. Four Tet är en musiker som vägrar sitta still, vilket exemplifieras utmärkt av Pink.