Det börjar bli allt svårare att göra en distinktion mellan indierock och emo. Genrerna har förvisso alltid legat sida vid sida, där Modest Mouse och Death Cab for Cutie fungerar som praktexempel, men när moderna och specifikt definierade emoband packar ihop sina väskor och reser mot indiegränsen börjar en ifrågasätta sig om distinktionen var särskilt stor från början. The World is a Beautiful Place… och Pianos Become the Teeth har båda gjort sådana genreresor, där förstnämnda har gjort skivbolagsägarna så terminologiskt uppgivna att de krystat fram genren ’post-emo’, när det kanske hade räckt med en tidsbeprövad stämpel som indie nu när genrerna är mer närbesläktade än någonsin.
Ett ytterligare bevis på detta är Foxing, som tröttnat på att vara ett simpelt litet emoband och försökt hitta någonting mer massivt, men samtidigt elegant på Dealer. Att postrockinfluenserna format skivans helhet, i dess övergångar och drömska element är snarare någonting väntat än en överraskning med tanke på bandets förflutna, som oavsett gör skivan en enorm förtjänst. Paralleller till band som As Tall As Lions eller Pedro the Lion kan dras med enkelhet, där båda har energin ifrån emo och posthardcore som vilar i bakgrunden men låter indierocken fungera som ansiktet utåt. Nyckelordet som dessa band har gemensamt är ledsna texter om alla former av kärlek förutom den lyckliga sorten, eller någon sorts sorg överlag, som oftast blir helt fantastiskt med sagda genreblandning – inte minst för Foxing.
Skillnaden mellan föregående skivan Dealer och The Albatross är att sångaren och professorn i hjärtskärande textrader Conor Murphy valt att lägga sitt relationssargade hjärta åt sidan, för att fokusera på hans skuld inför den katolska religionsåskådning han vuxit upp med och försöker bibehålla. Inte bara är detta symboliskt mellan album, men uttrycks specifikt under den bitterljuva och himmelska Weave, där han finner styrkan att lämna hjärtesorgen bakom sig (”Have I been stuck here for so long? […] I’m alright, it’s time I moved on”) och fokuserar istället på skammen över att ha syndat medvetet under det följande spåret The Magdelene: ”When God unravels the webs that I’ve spun / What shall be undone?”. Temat fortsätter även in på Glass Coughs och den något bleka avslutningen Three on a Match, men når framförallt aldrig samma snygga författarskap som tidigare.
Även om det textmässigt inte blir superexalterande genom hela albumet har Murphy växt enormt som sångare, inte bara genom sångteknik och felfri insats överlag, men hans förmåga att använda rösten som ett dynamiskt instrument är enastående. Det främsta exemplet finns på Eiffel, där hans bräckliga röst målar en ljuv melodi i de lugnaste stunderna, men följer instrumentens energi utan några hinder när ljudbilden växer sig större. Med postludiumet Coda skapar de tillsammans skivans absoluta höjdpunkt – och under föregående spåren Redwoods och Glass Coughs ihop med skivans konstanta flöde laddar de upp till ett emotionellt crescendo som exploderar just här med maximal effekt.
Gentemot The Albatross, där det ofta känns som att bandet snubblar fram längs olika stilistiska drag och influenser, har Foxing nu börjat hitta helt rätt väg hem med Dealer. Att de vågat släppa på emo-gaspedalen säger kanske sig självt, men det som utmärker albumet är att den egentligen inte behöver en distinktion mellan emo och indierock, eftersom den samexisterar perfekt mellan båda genrerna och bevisar dess likheter exemplariskt. Dealer är ämnad för att du ska kunna slappna av, släppa omvärlden och bara tänka på dig själv en stund – på gott och ont. Oavsett vad du kommer att känna finns det nog med stöd i Murphys röst och nog kraftfull instrumentation för att hänföra dig, även om du är inbiten indieälskare, emofantast eller allting mitt emellan.