För ett par år sedan läckte den amerikanska tv-kanalen CNN:s ”doomsday video” ut – ett förinspelat klipp som endast existerar för att sändas i händelse av att världen garanterat går under. Sist av allt i videon spelas den gamla psalmen Nearer, My God, to Thee, som en sista hälsning till mänskligheten innan allt liv på jorden utplånas. Den personliga känslan kring, och relationen till den potentiella apokalypsen var något Foxing tog fasta på under arbetet med sitt tredje album, som därför fått titeln Nearer My God. “Everyone is so aware of what’s happening in the world that it’s barely even worth writing about”, sa sångaren Conor Murphy i en intervju med Stereogum. “Whether it’s scary presidents or the impending nuclear doom, these things do something to us on a personal level – that’s worth writing about to me”, fortsätter han.
Bland personlig dramatik, som en nära döden-upplevelse vid en trafikolycka med turnébussen, och den världsomspännande tragedin i att slutet tycks krypa allt närmare har Foxing arbetat fram ett album som andas nervositet och paranoia. Murphys katolska uppväxt och ångesten inför Gud är likaså ett genomgående tema på hela albumet. “I’m shock-collared at the gates of heaven”, sjunger Murphy på det explosiva öppningsspåret Grand Paradise, som med sina dystopiska gitarriff inledningsvis låter som att den hade kunnat vara hämtad raka vägen från Brand News klassiker The Devil and God Are Raging Inside Me. Mot slutet förvandlas låten i stället till det överlägset mest anthemiska stycke musik Foxing någonsin levererat – och möjligtvis också det bästa St. Louis-gruppen mäktat med på sina tre studioalbum hittills.
Titelspåret är också ett bevis på att bandet vågar sig långt utanför de emo- och postrock-ramar som sattes av deras tidigare alster – i stället satsar de stundtals på ren och skär arenarock, och gör det med bravur. Å andra sidan är Foxings musik så långt från konfettidränkt poprock att prefixet “arena-” nästan känns hädiskt. Under bandets paraply ryms allt från den frenetiskt genremixande urladdningen Gameshark till den dimmiga, lågmälda emopopen på Heartbeats. På Bastardizer lyckas bandet tillsammans med producenten tillika ex-Death Cab for Cutie-gitarristen Chris Walla på något outgrundligt sätt väva in en säckpipa i ljudbilden, och får det att passa in sömlöst tillsammans med de virvlande gitarrerna i låtens crescendo.
“The Lord won’t let me in”, sjöng Murphy i låten Three on a Match från 2015 års Dealer. Samma katolska ångest florerar även på Nearer My God, om än paketerat i en betydligt mer expansiv ljudbild och med nyvunnen kraft och vitalitet. “I’ve been short-changed with the Lord for too long”, låter det på Lich Prince – ett intimt, självbejakande och mörkt indierocknummer som mot slutet exploderar i ett kioskvältande gitarrsolo. Foxings styrka har länge legat i deras känsla för att skapa atmosfär och stämning i sina kompositioner, och på Nearer My God kommer den talangen äntligen till sin fulla rätt. Den mångfacetterade Won’t Drown är ett av de nummer som vinner på den grandiosa, detaljrika instrumentationen, där stråkar och elektroniska samples samexisterar med dunkla gitarrslingor. Avslutningsspåret Lambert inleds med lågmälda atmosfäriska syntar, men halvvägs igenom fyller smattrande trummor och en dance-punkig gitarrslinga ut ljudbilden. Till sist parafraserar Murphy sig själv, och sjunger “Heaven won’t take me in”, som ett sista, sammanfattande statement på albumet.
Att bemästra en genre kan göras på olika sätt. Antingen gör man som The Hotelier gjorde med Home, Like NoPlace Is There år 2014, och släpper ett nästintill fulländat emoalbum som som spelar på styrkorna av genrens alla konster och regler. Eller så gör man som Foxing – river de osynliga väggar som emo-stämpeln byggt kring ens musik, och slår sig utanför genrens gränser. På Nearer My God ligger styrkan i att balansera det experimentella och extravaganta med lagom doser av popstrukturer och hooks – en kombination som ligger ganska långt från de introverta, postrockinfluerade tongångarna på bandets föregående album. Nearer My God är ett definitivt besked på att bandet ömsat skinn på allvar. Foxing kommer aldrig ta över världen, men de är herrar på täppan i den musikaliska sfär de verkar i – och i nuläget är det inget som tycks kunna rubba dem.