”The little label with a lot of love”, beskriver Count Your Lucky Stars sig själva på sin hemsida. Sedan 2007 har det Michigan-baserade skivbolaget släppt musik som tillskrivits en vital plats i den nya emovåg som tagit vid där 90-talet steg av. De har givit ut otaliga album, splits och EP-skivor som drivits av ett blint pumpande hjärta: kärlek som bränsle – men ofta har den förångats och förvandlats till långt mindre behagliga känslor. När den lilla St. Louis-kvintetten Foxing efter ett par år av mindre releaser till sist färdigställt sin första fullängdare och blir nästa band i en redan historisk rad att debutera på CYLS finns där den vanliga tryggheten; att det just inte alls låter tryggt, harmoniskt eller förtröstansfullt.
Halvvägs in vrålar en av vokalisterna, Conor Murphy, ”So why don’t you love me back?” över vad som mest låter som ett totalt sönderfall och efter det har Foxing redan byggt sin sammanfogande bro. Murphy har två tydliga sidor. Ofta låter det som om han frontar typ Pianos Become the Teeth med sitt falsetto men ibland tillåts hans lägre register utrymme. Då påminner Foxing mer om ett mindre konventionellt indiefolkband. Avslutningsspåret Quietus belyser de fem medlemmarnas vilda pendlande mellan influenser allra tydligast och inledande Bloodhound hade – framför allt på grund av huvudsångarens tillfälliga Charlie Fink-imitation – kunnat ligga på Noah and the Whales The First Days of Spring. I teorin låter det vidrigt men i praktiken mynnar det ut i en effektfull övergång till Inuit, där medlemmarna fyller i varandras röster på samma hjärtvärmande vis som The World is a Beautiful Place and I am No Longer Afraid to Dies redan moderna scenklassiker Whenever, If Ever präglades av.
The Albatross består av tio låtar och är knappt 30 minuter lång vilket inte alltid är till dess fördel. Många av idéerna hade kunnat tillåtas svälla och utvecklas än mer, med det starkt förankrade indiesoundet framstår Foxing vid ett par tillfällen som slätstrukna i jämförelse med (ett av många exempel) etikettkollegorna och de ivriga påhejarna i det råare empire! empire! (i was a lonely estate). Samtidigt är det en imponerande prestation att bredda en hyfsat inavlad subgenre utan att tappa bort sin identitet på vägen.
I citerade Rory och The Medic har Foxing skrivit två av årets mest sargade kärlekslåtar. Raderna ”If you want me to slow down / Just tell me to slow down” övergår i den sistnämnda i en urladdning där Murphy upprepar ”Cause I want to be loved” lite högre i taget tills hans röst börjar slitas itu.
Ja, Count Your Lucky Stars har säkert en hel del kärlek att bjuda på men där pratar vi ett utbyte där de får uppskattning tillbaka, något man sällan kan säga om den textmässiga tematiken hos deras signade band. Det är när Foxing är allra längst i från den käcka sloganen – nere på botten, uppgivna och redo att kasta bort allt utom en hand att hålla i – som de når sitt kreativa kulmen.