Efter de enorma framgångarna med sin tredje fullängdare We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic från 2013 började den Kaliforniska duon Foxygen förvandlas till en levande rockmyt. Raseriutbrott på scen kantades med inställda spelningar och offentliga bråk. Bandets framtid var osäker, men efter en välbehövlig paus och en fantastisk soloskiva av ena halvan Jonathan Rado, är Foxygen nu tillbaka med dubbelalbumet …And Star Power, som med sina 24 låtar klockar in på 82 minuter. I dagens singelbaserade musikklimat blir konceptalbum allt mer ovanligt, men här känns det mer som att Foxygen redan innan inspelningen bestämt sig för att det skulle bli ett dubbelalbum. Vissa delar av albumet låter som om duon krigar mot sig själva, och andra som ofärdiga replokalsdemos. Gapet där i mellan rymmer flertalet riktigt fina poppärlor, till exempel singeln How Can You Really, som är en stjärnsyster till Todd Rundgrens klassiker I Saw the Light från 1972. Musikaliskt tittar bandet gärna bakåt för influenser. Inget fel med det, men ibland låter Foxygen ruskigt likt sina influenser. Den andra singeln ifrån skivan, Cosmic Vibrations har en refräng som låter misstänkt likt den gamla Bob Dylan-dängan Sad Eyed Lady of the Lowlands, och i avslutningen på Brooklyn Police Station är det nog få som inte kopplar Sam Frances ylanden till Rolling Stones-klassikern Sympathy for the Devil. Men med detta sagt låter inte …And Star Power som en konceptskiva á la 70-tal, utan liknar mer ett hafsigt hopsytt alster från 90-talets slackerscen, till exempel Pavements Wowee Zowee, Grandaddys Under the Western Freeway eller varför inte Guided by Voices Bee Thousand. Det som skiljer …And Star Power från tidigare nämnda album är retrokänslan. Foxygen fortsätter att blanda hej vilt mellan olika genrer och retroestetik. Powerpop, trasig country, poetiskt Lou Reed-babblande, Syd Barett-folk – det mesta Jonathan Rado och Sam France gillar finns med.
På pappret låter …And Star Power som ett episkt mästerverk rotat i många olika musikaliska traditioner, men i praktiken blir det mest som en parodi på tidigare verk. Albumets material är för tunt för den långa speltiden, och mestadels känner man som lyssnare sig bara vilse i pannkakan. Stundtals, i mellan de många utfyllnadslåtarna, återfinns det popsnickeri utav högsta kvalité som Foxygen visade på We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic. Då, men också bara då, visar Foxygen att de fortfarande är musikaliskt relevanta, och inte bara en i raden utav retroinspirerade indieakter. Hade Foxygen slängt hälften utav låtarna, skippat ett par rockklyschor och slipat lite på produktionen på vissa spår hade …And Star Power varit ett utav årets bästa album, det är jag övertygad om.