Frank Ocean både lever upp och inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Blonde (eller Blond som titeln ofta stiliseras) är förmodligen inte vad majoriteten av fansen ville ha. Den är något helt annat än vad som förväntas av en genomsnittlig R&B-stjärna år 2016. Den överträffar förväntningarna genom att gå vid sidan av dem.
Istället för att ta sikte på motståndarna i kampen om uppmärksamheten i musikbranschen 2016 avfyrar Frank Ocean sin salva rakt upp i luften innan han går iväg och gör något helt annat. Ingen video full av nakna kändis-doppelgängers, inga twitterbråk eller andra vendettor inför öppen ridå för att hypa släppet. Inte ens några egentliga hits: att släppa Nikes som singel visar att Ocean inte ens låtsas bry sig.
Om man saknar tålamod är det enkelt att avfärda albumet som tråkigt och händelselöst. Det är ett helt felaktigt antagande. Beståndsdelarna i låtarna är få, men laddade av melodier och slingor som uppenbarar sig på väntade och oväntade platser i musiken. Ibland i rampljuset som refrängen på Solo, där röstmelodin har ett hårresande vackert samspel med den ensamma orgeln, eller dolda i den flytande musiken som hooken i Ivy. Musiken smyger sig försiktigt fram till sina lågmälda crescendon, som i exempelvis Siegfried eller White Ferrari. Det är så icke-konfrontativt och mjukt, men ändå pulserande av liv och med så mycket sorg och hopp innesluten i musiken att varje ögonblick av skivan har potential att ge gåshud.
Till och med alla interludes fungerar utan att bli krystade eller överflödiga. Det är ofta svårt att dechiffrera deras betydelse, men de förblir musikaliskt intressanta. Möjligen släpar skivan en aning framåt slutet, där tre interlude-spår ligger staplade på varandra (Pretty Sweet, Facebook Story och Close To You), men det är förlåtligt ur ett större perspektiv. Albumet har ett stort antal distinkta features som är smakfullt placerade och integrerade i musiken. Det som verkar vara Johnny Greenwoods distinkta stråkarrangemang pryder Siegfried och ger låten ett filmiskt skimmer, André 3000 gör ett fantastiskt gästinhopp på Solo (Reprise), och Beyoncé lägger diffusa men himmelska stämmor under slutet av Pink + White. Inte ens Yung Lean framstår i dålig dager när han gör refrängen på Self Control (kanske för att han röst är så pitchad och manipulerad att det skulle kunna vara vem som helst).
Produktionen är lika skarp och stilistisk som ett högupplöst fotografi i ett dyrt modemagasin med glansiga sidor, ändå lika organisk som komposterad jord och höstlöv. Som lädret på sätena i en Ferrari när det fuktats av det kalla regnet, den krispiga septemberluften på en promenad genom brandgult lyktsken. Lika minimalistisk som en modernistisk tavla, men lika vidsträckt som horisonten. Utsökt, med andra ord.
Blonde är en enhet. Precis som Marvin Gayes What’s Going On ska den lyssnas på rakt igenom i en sittning för att uppnå sin fulla effekt; summan är mycket större än beståndsdelarna för sig. Texternas fragmentariska reflektioner kring kärlek, uppbrott, åldrande och saknad ackumulerar under albumets gång för att skapa en känsla eller ett uttryck som inte går att formulera genom litteratur eller film. Frank Ocean har egentligen inte berättat för oss hur han känner och mår, men efter att ha lyssnat på Blonde förstår vi ändå precis.
Albumets teman är många och öppna för tolkning, men en av de tydligaste känslorna som spökar över hela skivan är baksmällan efter en olycklig förälskelse. Ämnet är så allmänmänskligt att det överskrider alla gränser och identiteter samtidigt som det är djupt polariserande: antingen har du känt så eller så har du inte gjort det. Egentligen gestaltar ingenting på Blonde detta tema lika tydligt som låten Bad Religion från debutalbumet Channel Orange, men det hänger ändå där som en långsamt försvinnande dimma, ett sår som läker. Det är melankoliskt men hoppfullt.