Frank Ocean
Bråvalla Festival, 28/6 – 2013

På bara några år han samlat på sig alla attribut för att kallas superstjärna – det som började med hajp mynnade ut i hits. Även om han stundtals poserar som Kanye West vittnar vi en mer ödmjuk och känslosam själ än ett testosteronstint ego. Sen entré och övertid hör till showen, precis som hundratals hysteriska tonårshjärtan som bultar. Det finns en gräns, om än en suddig sådan, mellan superstjärna och diva, men det är inget som Frank Ocean behöver oroa sig över. Redan i och med sitt öppenhjärtiga komma-ut brev mottogs han med öppna armar som en förebild för en genre och för vår generation.

När det stod klart att Frank Ocean och det amerikanska kollektivet OFWGKTA skulle dela scen, bara timmar efter varandra, hoppades de flesta, inklusive mig själv, att vi skulle få bevittna spektakulära gästspel. Det skulle kunna bli rejäla tempohöjare och hjärtekrossare – men icke. Frank Oceans dagar som ett av kollektivets ankare är förmodligen räknade och jag vet inte hur långt vi måste backa tillbaka bandet för att hitta en ung Frank Ocean förtrolla oss med balsamlena stämband och falsettinsatser mellan kollektivets annars stormande och energiska uttryck. Efter att Kanye West släppt My Beautiful Dark Twisted Fantasy, ett av vår tids mest hyllade hiphop-album, valde han helt att stå på egna ben, trots att han med lätthet skulle kunna kamma hem poäng med de gäster som återfinns på albumet, hur han gör med Yeezus är fortfarande ovisst. I likhet med Kanye låter Frank Ocean strålkastarna falla på huvudpersonen i fråga; sig själv. Det är varken egoistiskt eller chockerande, snarare ett styrkebesked. Men ja, Frank har ju inte heller lika stor skara av gäster som Mr. West.

Bråvalla har chockat alla åtminstone ett par gånger det här året. Vi minns indiepopbomben Belle & Sebastian (Glasgowbandet tvingades dock ställa in spelningen), men framförallt hur vi hörde Way Out West-publiken gråta över att Frank Ocean skulle spela på just Bråvalla – istället för hipsteroasen där han ”hör hemma”. Och det går ju givetvis att diskutera om Bråvalla, en festival där Hoffmaestro regerar, är hemmaplan för Frank Ocean. Trots en mycket fördelaktig speltid på en av festivalens större scener är det glest. Ja, ni läste tyvärr rätt. Timbuktu som håller hov på samma scen tidigare under dagen lockar det dubbla. Jag klandrar ingen, men förutsättningarna skulle kunna ha varit bättre, även om han möts av enorma ovationer.

Efter en dag med lite väl mycket svanktatueringar och monton hårdrock blir Frank Ocean en frälsare, närmast en uppenbarelse. Hans mottagande lär vara näst intill identiskt med vad Gud hade fått om han vågat visa sig.

Rösten, det är den handlar om. Så len. Tänk siden mot öronen. Det finns många förklaringar till Franks otroliga frammarsch. Rösten är definitivt en. Det krävs förmodligen en helt egen avhandling för att diskutera frågan i sig. Jag nöjer mig med att konstatera att Frank är nivåer över förväntningar. Han sippar lite té, vandrar stelt till hits som Lost och Swim Good och bara är. Han behöver egentligen bara närvara, det hade räckt, tjejerna och killarna längst fram hade varit nära orgasm redan då. Föreställ er då reaktionerna när falsetten kickar in i Thinkin Bout You. Notera att vi innan dess fått festivalens absolut största stund, Pyramids, nästan tio minuter ren njutning.

Men han har några trappsteg kvar, även om han i slutskedet, tillsammans med nya låtar visade prov på att låta det visuella leva i symbios med musiken. Den där glöden som projekteras framstår som en illustration av alla hjärtan som är i brand där och då.

Foto: Magnus Olsson