Green Stage
Frank Ocean
Northside, 9/6 – 2017
Publicerad: 10 juni 2017 av
Noa Söderberg
Så står han alltså här. 30 minuter försenad, men det är nästan före schemat i Frank Oceans universum. Efter flera sista minuten-inställda spelningar, som skapat en rädsla att han än en gång ska misslyckas med sina försök att spela i Skandinavien, verkar den beryktat svårhanterliga liveproduktionen vara färdig.
Det är inte svårt att förstå varför det tagit tid. När Pretty Sweet-introt ringt ut och Frank tar de första tonerna märks den banbrytande scentekniken direkt. Först och främst: vi står inuti ljudet. Den klassiska, i jämförelse väldigt platta, modellen med en högtalarvägg parallellt med den stora scenen är ersatt av surround. Körpartier och gitarrslingor kastas från olika håll. I centrum av allt står Frank, ensam på en scenflygel mitt i publiken, och tittar lite förstrött ner i golvet. Omkring honom snurrar ljuseffekter som målar en pulserande natthimmel. Det är påkostat.
-
Vad som imponerar ännu mer än den avancerade tekniken är intimiteten det skapar. Allting utspelar sig på den minimala scenförlängningen, inredd som en anspråkslös replokal, och tillsammans med en huvudperson som mest vankar av och an med handen i byxfickan förändrar det idén om hur en stor konsert kan vara utformad. Ingenting andas avstånd eller storslagen produktion som vi vanligtvis känner den. Frank Ocean och hans team har översätt den nakna känslan hos Blonde till en konsert för tiotusentals människor.
Märkligt nog skapar det också en form av förvirring. I takt med att dimridån av inställda spelningar och mystik har tjocknat har Frank långsamt lagt krokben för sig själv. Förväntningarna skapar en otacksam miljö för innovation, vilket märks hos publikens ömsom hänförda och ömsom närmast besvikna tystnad. Det här är ljusår från den bombastiska arenashow de flesta antagligen såg framför sig. Krydda det med felspel, omstarter och tekniskt krångel och resultatet blir kommentarer som ”den där Frank får gå hem och öva”. Att presentera en total motsats till vad alla förväntade sig är modigt, men ibland också farligt.
Frank Ocean kunde dock inte bry sig mindre. Det är tydligt att han strävar efter något betydligt mer långvarigt än att tillfredsställa sin publik. Siktet är inställt på historieböckerna, att bli en musikens Stanley Kubrick med perfektionistiska visioner som ska förverkligas till varje pris. Det är på god väg att lyckas. Den som skapar förvirring till en början brukar ju som bekant bli ihågkommen i längden.