Frank Ocean
Way Out West, 10/8 – 2017

För fyra år sedan var det glest i Bråvalla-publiken när Frank Ocean stegade ut på scenen, sippade på sitt te och försiktigt tog sig igenom Channel Orange med brinnande palmer på skärmen bakom honom. Timbuktu, som i kväll står bredvid mig i publiken och (hänfört förvisso) pratar oavbrutet, drog dubbelt så många under sin spelning på samma upplaga. Det slog en då direkt hur annorlunda Frank Ocean var och verkade: en helt obrydd uppenbarelse som vinglade runt i sina egna dagdrömmar, viskade sig igenom en vers, fyrade av ett snett leende. I en osynlig balansgång mellan att ha full artistisk kontroll och ingen kontroll alls gav han en av 10-talets bästa svenska festivalspelningar tillsammans med ett lysande band.

Men eftersom Way Out West är Way Out West, eftersom Bråvalla är Bråvalla, eftersom det åks något slags Nöjesguiden-tåg till den förstnämnda och festivalbussen till den senare, pratas det fortfarande mer om en inställd konsert 2012 än uppenbarelsen som tog revansch året därpå. Frank Oceans förhållande till Slottsskogen har hunnit bli meme och i takt med att han växt till en superstjärna har det blivit festivalens mest önskade akt, en mytomspunnen bokning ingen räknar in förrän musiken faktiskt startar.

I kväll startar den 23 minuter efter utsatt tid, en välklädd försening tillika skrämseltrick. I vad som liknar en blinkning till tidernas kanske bästa konsertfilm, Jonathan Demmes Talking Heads-skildring Stop Making Sense, går han fram till ett stereotorn, trycker på play och spenderar därefter en och en halv timme på scen. Spenderar är ordet eftersom hans show är så intim, stundtals introvert. Det kanske snarare är en formande process än en show, en förlängning av Blondes kompanjon – det visuella albumet Endless. Betydligt mer avskalat än sist men lika fascinerande, en ojämförlig upplevelse att se en av världens största artister bygga och känna på sitt eget artisteri i livemiljö. Frank Ocean börjar om låtar tre eller fyra gånger under kvällen. Utifrån vanliga kriterier borde det rycka sönder det han förmedlar, men i stället är hans replokalkompatibilitet det som tar honom och publiken närmare varandra.

Det och storbildsskärmarna då, där en lysande musikfilm som ännu inte släppts utspelar sig. Den består huvudsakligen av intima närbilder på Frank och ser ut som en korsning av ett VHS-band och en 35mm-film – en kornig, varm och vacker bild som tar artisten från sin catwalk ut över parken, tillgänglig och nära alla. Frank Oceans intresse för de stora filmklassikerna är känt och här bär det giftermålet återigen frukt. Regissören Spike Jonze filmar förresten turnén. Få konstsamarbeten känns mer intressanta än det just nu.

På tal om kollaborationer – ensam på scen är han ju inte. Hans keyboardist Buddy Ross sitter och skriver underfundiga hälsningar till publiken på sin inzoomade laptop, den 19-åriga brittiska singer/songwritern Rex Orange County som nyligen dök upp på Tyler, the Creators Flower Boy är där, och som gitarrister har indierockens allstarlag (Sandy) Alex G och Yuck-gitarristen Ed Hayes värvats. Ungefär halvvägs in, till Forrest Gump, stiger en hel orkester på, men förändringen märks ärligt talat knappt på grund av den minimalistiska hållningen. Det största avtrycket de gör är deras stilla förvirring när Frank vill starta om sin sång.

Den här förunderliga kvällen i Slottsskogen inleds med viskningar i Pretty Sweet, Solo och Chanel, går via Jackson 5-covern Never Can Say Goodbye (till skillnad från FYF får vi inte Brad Pitt) och landar till slut i upprivna sår i Pyramids, Thinkin Bout You och Nikes. Texten i den sista lyser upp i karaokeversion över scenen. Världens mest välklädda festivalpublik kan tillsammans sluta upp i Frank Oceans uppgörelse med materialistisk hedonism. ”I’ll mean something to you”. ”I’ll mean something to you”, upprepar 29-åringen från Long Beach, vänder på klacken och går av. Hans spelning känns som en dejtinglek. Off. On. Off. On. Avbryt. Spela. Allting följer hans dominanta röst. Hans nya turné är unik, och det framstår i efterhand som irrelevant att spekulera i om han är bättre eller sämre än för fyra år sedan. Förändrad, helt klart.