Intervju
Frankie Cosmos – det vackra i det ordinära
Publicerad: 22 januari 2017 av
Nike Rydberg
Efter 20 år på jorden är Greta Kline redan helt slutkörd. Åtminstone var det så hon inledde I’m 20 när den skrevs, och två år senare har låten fortfarande relevans. Född 1994 i en till synes Woody Allen-regisserad New York-tillvaro – som dotter till skådespelarna Kevin Kline och Phoebe Cates – utstrålar hon visdom och erfarenhet långt bortom sina år. Hennes musikaliska projekt Frankie Cosmos har ofta fått just den inramningen, och Greta vet om det. “Have you heard I am so young, and who my parents are?” sjunger hon avmätt och självdistanserat på Young.
När hon upptäckte Beat Happening var hon 13. Det revolutionärt primitiva indiepopbandet blev inkörsporten till allt som sedan skulle hända: ett femtiotal hemmasnickrade Bandcamp-släpp direkt från hennes laptop, så småningom genombrottsalbumet Zentropy. Numera är hon sovrumsmusiker utan att någonsin kunna vara hemma. Senaste albumet Next Thing har mynnat ut i ett Stockholmsbesök för Greta och hennes bandmedlemmar, som precis gett en spelning på Popaganda när vi träffas.
– För mig handlade Beat Happening om idén att alla kan göra musik, men nu har jag börjat ta min musik på lite större allvar. Jag vill hellre hålla tillbaka och bara ge ut grejer som jag verkligen, verkligen känner något för. Om jag lägger upp en miljon demos så kommer folk aldrig att ta dem lika seriöst som om jag släpper ett album om året. Nu tvingar jag de som lyssnar att verkligen lyssna igenom albumet, att vara mer uppmärksamma.
Professionaliseringen av Frankie Cosmos musik verkar ha stannat vid det praktiska, utan att ta över hennes person. Om man någon gång har hört hennes låtar så förstår man varför: där vandrar hon ensam genom stan med nedsänkt huvud, fantiserar om att våga dansa offentligt, spejar utanför fönstret hos sitt romantiska objekt, eller ligger klarvaken om natten med stormiga tankar som enda sällskap. “I’m bitter like olives – that’s why you like them, and I don’t”, sjunger hon neurotiskt om en kärleksrelation i Leonie.
Hur klarar du som blyg person av det här livet?
– Det gör jag inte! Jag är definitivt obekväm. Lauren (keyboardist i Frankie Cosmos, reds. anm.) lärde mig skillnaden mellan extrovert och introvert häromdagen. Att vara introvert handlar ju egentligen inte om att man är tyst, utan om att man har svårare att vara utåtriktad. För varje timme som jag tillbringar ute bland folk så sitter jag i fem timmar efteråt och dissekerar allting jag sagt – och får panik! Det jag gillar med att spela musik är att jag får tid att planera exakt vad jag ska säga och göra.
På Next Thing låter hennes musik också mer genomtänkt och enhetlig än någonsin. Ett av de teman som löper genom albumet är konfrontationen med sina egna känslor – vikten av att låta andra och sig själv acceptera hur dåligt man mår. På förstasingeln Sinister konstaterar hon tidigt att hennes själ är “stor, men förvånansvärt mörk”, medan Is It Possible / Sleep Song vänder sig mot någon som hellre skuldbelägger än försöker förstå.
Det känns som att din musik ofta handlar om att utvinna någonting fint ur sin ledsenhet. Hur hittar man energin till det?
– På Next Thing handlar det mest om att driva med mig själv för att jag är så ledsen. Känslor är komplicerade, och jag har svårt att uttrycka dem på något annat sätt än genom musik. Min naturliga inställning när jag mår dåligt är att skriva. I natt låg jag vaken nästan hela natten och skrev låttexter för att jag mådde så konstigt i huvudet och kroppen. Det var det enda sättet att fånga vad jag kände.
Spelningen på Popaganda är inte bara den första som Frankie Cosmos gör i Sverige – den utgör också starten på en Europaturné. De senaste åren har inneburit ett intensivt resande för bandet, som försökt bygga upp ett vardagsliv så gott det går. Vid ett tillfälle kommer basisten David Maine förbi oss backstage för att byta om. Popaganda har en simbassäng, och han vill verkligen bada. Greta understryker hur viktigt det har blivit med de där små sakerna.
– Jag har blivit en väldigt ärlig person det senaste året. Jag är så trött på att vara fejk. Vi är konstant långt hemifrån och man måste vara sann mot sig själv, bryta ner sitt liv, för att kunna leva utan kontext så här länge. Det är pretentiöst att vara helt besatt av sig själv, men det är liksom allt jag har när jag är ute i världen. Jag har inget dagligt normalt liv.
-
Tour Good är en av det senaste albumets skildringar av den flyktiga tillvaron, de monotona rutinerna och hur relationerna måste pågå och förändras mitt i allt det: “Warm up vocals, sing a song, sit in car, read a book, rest stop eggs or chips. I look at you every day. You change, I change, ‘hooray’.” Det finns en separationsångest i Gretas röst när hon sjunger det, och den är inte ogrundad. I samband med Next Thing hade två av hennes bandmedlemmar fått bytas ut – Gabrielle Smith för att fokusera på soloprojektet Eskimeaux, och Aaron Maine (pojkvän till Greta och bror till David) för att slå igenom på allvar med sitt Porches. Av samma skäl gav Greta upp rollen som basist i Porches – en dramatisk förändring för tre band som mest av allt haft egenskaperna hos ett kompisgäng.
– Det senaste året har varit väldigt konstigt. Jag saknar verkligen att spela i Porches, men det var fysiskt omöjligt att spela så mycket som vi ville när alla var med i så många olika band. När Aaron slutade så förlorade jag en väldigt speciell del av att turnera – den i att min pojkvän följer med mig. Frankie Cosmos-bandet består fortfarande av gamla vänner, Lauren och Luke är liksom inte några random musiker som jag hyrt in. Mina relationer med Gabby och Aaron har blivit så mycket bättre sedan de slutade. Nu måste vi ta oss tid att träffas utanför bandet, vilket vi inte gjorde innan. Vänskapen och förhållandet har blivit något helt annat och vi har mycket roligare nu.
De små privata ledtrådarna finns att hitta i det mesta som är relaterat till Frankie Cosmos. På Next Thing smyger Greta in hyllningar till så vitt skilda hjältar som antikens Sapfo, illusionisten David Blaine och 80-talets discopionjär Arthur Russell. Omkring dem bygger hon upp kulisser av sin värld: gator i Chinatown, turer till bokhandeln The Strand, en hund som heter Joejoe, namngivna karaktärer som “Owen”, “Meredith” och “Ronnie”. Bakom det sistnämnda kodnamnet gömmer sig Aaron. Artistnamnet “Frankie Cosmos” var i sin tur hans idé, grundad i Gretas speciella förkärlek för New York-poeten Frank O’Hara.
– Det är en väldigt lång och konstig historia… Jag hörde en röstinspelning av en dikt på en hemsida och det stod inte vem det var, men jag blev helt besatt av det där klippet. Jag försökte uttyda allting personen sa och skrev ner det. Några år senare sa min kompis att ”jag tror att du verkligen skulle gilla Frank O’Hara”, och visade en dikt. Jag bara, ”wow, tonen påminner så mycket om den där inspelningen jag gillar”. Jag googlade fram att det var samma person som skrivit dem. Hans röst är liksom så stark att man hör att det är han!
Inspelningen var tagen från Lunch Poems, den samling av dagliga dikter som O’Hara skrev ihop under sina lunchraster. 60 år senare hade den lika gärna kunnat vara en låttext från Frankie Cosmos: “It is 12:10 in New York and I am wondering / if I will finish this in time to meet Norman for lunch / ah lunch! I think I am going crazy”.
– Vad jag framför allt inspirerats av är hur han såg skönhet i allt och att han skrev en dikt varje dag, vad som än hände. Det här året har jag insett att alla konstnärer som jag älskar gör samma sak som jag råkar göra: att skapa någonting varje dag, oavsett om det blir bra eller inte. Det handlar aldrig om att göra “stor konst” utan om att försöka fånga vad det innebär att leva. För det är så himla konstigt. Och så hans sätt att vara specifik om sina vänner och nämna dem vid namn, utan att man måste fatta vilka han pratar om. Jag har definitivt stulit det från honom.
Som för att hålla någonting hemligt?
– Ja! Att skapa någonting som bara är för mig, men där alla kan låtsas att det handlar om vad de vill. När en främling bara, ”jag och hela min familj lyssnade på din låt som handlar om din hund” så blir jag helt… det är så coolt, och jag börjar tänka på alla artister jag någonsin gillat. Ett av mina favoritalbum är Cherry Peel av of Montreal. Jag tänker alltid att det handlar om mig, trots att jag inte kan relatera till någon av de superspecifika historierna. Ingen bryr sig om vad handlingen är, egentligen.
-
Du har beskrivit vissa låtar på Next Thing som “punklåtar”. På vilket sätt är de det?
– Mest känslomässigt. De är arga och vissa är politiska för mig – inte specifikt politiska, men för mig handlar If I Had a Dog till exempel om att vara kvinna och fatta beslut som alla tror att de kan lägga sig i. För mig är det en låt om sexism. Jag var väldigt arg när jag skrev den.
Vi börjar prata om det senaste albumet från Blood Orange – hur svårt det är att skriva politiskt bortom sina egna erfarenheter, men hur rätt det kunde bli på Freetown Sound. Greta föredrar hur som helst att hjälpa till på lite mer pragmatiska sätt. Vikten av mångfald och representation är något hon har i åtanke när hon väljer ut förband såväl som turnéteam (“Jag vill ju inte att vita, smala, heterosexuella, manliga cis-personer ska göra allting i musikindustrin”).
Har du funderat på att skriva politisk musik?
– Jag har absolut funderat på det. Senaste året har varit en så fruktansvärd tid i hela världen. Det händer så många saker som gör mig och mina vänner deprimerade – att vara vuxen och läsa nyheterna har verkligen påverkat mig. Men jag känner mig mer berättigad att skriva om mina egna känslor än om det som händer rent konkret. Som låtskrivare är jag bara förmögen att skriva abstrakt ur mitt eget perspektiv. Jag känner inte att det är min sak att skriva om till exempel Black Lives Matter och polisbrutaliteten i USA, för det påverkar inte mig i första hand. Frankie Cosmos är ett väldigt personligt projekt. Allt det här handlar mest om att försöka hantera mig själv.
Den här intervjun publicerades ursprungligen i vår papperstidning Rumours #5.