De bästa artisterna känns ofta som kärleksrelationer. I deras händer blir musik en parallell värld med hemliga referenspunkter, ett rum som inte kan förstöras av någonting utifrån. 22-åriga Greta Kline är en person med den förmågan – musiken hon ger ut som Frankie Cosmos har formen av dagboksblad i indiepopformat. Redan i artistnamnet finns en hyllning till hennes favoritpoet Frank O’Hara, myntat av hennes pojkvän, Aaron Maine från Porches. I Klines musik går han konsekvent under kodnamnet ”Ronnie” och radas upp bredvid tillräckligt många karaktärer för att kunna fylla ett litet lexikon.
Next Thing är Frankie Cosmos andra album, om man bortser från det 50-tal sovrumsinspelningar som hon frekvent lagt upp på sin Bandcamp. Sedan 2014 års debut har hon blivit en synlig representant för den amerikanska lo-fi-scen som centrerats kring hennes hemstad New York. Numera finns det en publik att förhålla sig till och en självmedvetenhet att kämpa mot: ”I wanna be just how you would imagine me to”, berättar hon i I’m 20. Men tonfallet är sarkastiskt och genomskådande. Om man pekar ut nidbilden av sig själv har man också makten att slå den i spillror, och Frankie gör det genom att låta samma textrad mynna ut i en enorm, euforisk refräng. Arrangemangen som omger hennes vardagsrealism har vuxit sig större och mer dynamiska än någonsin – för första gången verkar vi inte höra henne direkt från GarageBand i ett lyhört flickrum.
Som textförfattare är Greta Kline genial på det lågmälda sättet. Precis som sin namne O’Hara ser hon storögt på de minsta saker, eller trivialiserar de mest ogreppbara. Sappho är ljudet av den dödsallvarliga besattheten av hennes crushs litteratursmak, medan Sinister kontrasterar psykisk ohälsa mot discopionjären Arthur Russells bekymmersfria musik. I hjärtskärande On the Lips blir en kyss i tunnelbanan till något lika verklighetsrubbande som illusionisten David Blaines magitrick. Det gör ont att inte förstå vad man ser med egna ögon, och det gör ont när det som skulle hända försvinner utom räckhåll: ”Sometimes I cry ’cause I know I’ll never have all the answers / Separated by a subway transfer / I watch you disappear”, mumlar Frankie med lika mycket besvikelse som existentiell ångest i rösten. Om hennes tidigare släpp varit flyktiga dagboksanteckningar är Next Thing hennes diktsamling, där varje formulering är lika enkel som perfekt avvägd.
I bakgrunden av Frankies texter, bortom varenda frustrerat gitarrackord eller plötsligt flöjtsolo står hela tiden Gabrielle Smith från Eskimeaux. Förutom att lägga perfekta körharmonier eller vibrerande syntslingor gästar hon Next Thing som låtkaraktär – i Embody syns hon åka på turné med Emily i Florist, och lämna Frankie med den ofattbara känslan av att vara inbäddad i ett sammanhang. I centrum av en känslostormande instrumentation inser hon sakta att hon inte är ensam i världen: ”It’s Sunday night / And my friends are friends with my friends.” Vid den punkten har varken Ronnie, Owen, hunden Joejoe, Meredith, Arthur Russell eller Sapfo hunnit dyka upp, men Next Thing inger samma känsla från sekund ett. Frankie Cosmos universum har aldrig varit mer inbjudande, och helst vill man stanna för alltid.