I Mad Mens sista säsong säger Don Draper en rad som alltid, sedan första gången jag hörde det, har fastnat hos mig. ”I keep wondering if I’ve broken the vessel”. Obetydligt utan kontext kanske, men den raden sätter äntligen ord på karaktärens komplexa känsloliv utan att egentligen säga någonting alls. Parallellen mellan Don Draper och Frankie Cosmos kan kännas otymplig, och det är den nog i de allra flesta fall, men just vad det gäller den raden är parallellen mellan Don Draper och alla människor i världen alldeles riktig. Det är någonting allmänmänskligt i känslan att kärlen i ens kropp, att det som håller en levande, gått sönder och förlorats. I Vessel, låten som gett albumet dess namn och som även avslutar det, sjunger Greta Kline ”Walking alone in midtown at night / Like fog that disappears quickly I / Leave no mark at all”. Existentiell ångest med allt vad det innebär – att undra varför man är här, vad ens kropp egentligen är gjord för – är albumets kärna. Biologin är oundviklig och i slutändan det man kan luta sig mot för att finna svar. Det enda som återstår är undran om ens kärl kan bära en, och vad som händer om hjärnan inte längre vill transportera blodet som håller en levande.
Frankie Cosmos har gjort sig ett namn med sina nästan provocerande lo-fi, dagboksanteckningsliknande låtar. På hennes Bandcamp finns mängder låtar som varieras från demos och slutgiltiga studioalbum, som spelats in i Garageband och i professionella studios. Greta Kline är smärtsamt produktiv – bara på Vessel är det 18 låtar på 33 minuter – som om hon inte kan hålla sig från att producera, producera, producera. Tematiken, utförandet och låtlängden varierar, det kortaste spåret är bara en halv minut långt, men i alla spår finns den existentiella kärnan – i det oändliga ekorrhjulet. Även det minsta får ta plats på Vessel, som en stilla undran om ”are u up?” på den tidigare nämnda halvminutslåten, Ur Up. Ekorrhjulet fortsätter snurra fastän det känns som att världen slutat med detsamma.
Det sägs ibland att all konst härstammar från antingen dödsdriften eller livsdriften (implicit: sex). Konst skapas när alla grundläggande behov har tillgodosetts, när det finns utrymme att filosofera fritt om existensen, om döden, som ett sätt att jaga sitt inre jag (se Maslows behovstrappa, Psykologi A). Självförverkligandet, att växa som människa efter otaliga timmar av ensamma tankar, är ett centralt tema på Vessel. Frankie Cosmos konst skapas i korta sekvenser av klarhet, i rapida känsloströmningar, i en refräng som ögonblickligen måste spelas in för att den inte ska försvinna ut i etern och glömmas bort en minut senare. Snarare än dödsdriften är livsdriften konstant närvarande – vare sig det handlar om att lära sig vad som klassas som ett destruktivt beteende och hur man ska undvika det på I’m Fried eller att verkligen, verkligen vilja kyssa någon på Duet – och kärlek finns inbakat i vartenda spår. Inte nödvändigtvis den klassiska romantiska kärleken utan också kärleken till en avliden hund, till naturen, till sig själv. I Bus Bus Train Train sjunger hon ”I find you in nature” om den tidigare nämnda hunden, bäddar in sorgen i tweepop och melodier som inte lämnar det uppenbart vilka stormar som gömmer sig därunder. Musiken fungerar genom hela albumet som en täckande matta, där ljudet får agera scen för texterna, en sorgsen rad kan få gästspela i en till synes upprymd melodi och vice versa. Som i Cafeteria, där raden ”I had sex once / Now I’m dead” plötsligt infinner sig och hastigt slänger av en från vägen, får en att skratta i all absurditet.
Som en brasklapp mot existentiell ångest – mot albumet i stort – finns Being Alive på albumets andra del, en låt som i alla dess temposkiftningar inte drar sig för att låta en gnutta ljus skina igenom. På Being Alive transporteras blodet snabbt fram och tillbaka, bär kroppen även när hjärnan inte vill. Hon sjunger ”Being alive / Matters quite a bit / Even when you / Feel like shit”. Som ett ironiskt krya på dig-kort kanske, eller ett citat på en kylskåpsmagnet som inte fått gå igenom någon korrekturläsning. Frankie Cosmos essens finns där någonstans, det inspirerar med ena handen och örfilar en med den andra som ett sätt att skaka liv i en, eller som Kline själv säger om sin musik: ”Det handlar aldrig om att göra ’stor konst’ utan om att försöka fånga vad det innebär att leva”. Kärlen transporterar blod även om man inte vill, och i den biologin finns svaret på vad det innebär att leva: att existera. Sätt det på en kylskåpsmagnet.