Live

Franz Ferdinand
Popaganda, 31/8 – 2018

Publicerad: 2 september 2018 av Olivia Nordell

7

Min starkaste konsertupplevelse någonsin var Arcade Fire på Popaganda 2011, blickandes ut över festivalområdet från den högsta punkten på läktarna. Då var jag tonåring och hade inte hört en enda låt förut, men de snärjde mig till den milda grad att jag år senare planerade en hyllningstatuering. När Franz Ferdinand intar stora scenen på Popaganda står jag i ölområdet och har egentligen inte koll på en enda låt förutom Take Me Out. Är det oansvarig journalistik eller ett spännande experiment att recensera en spelning utifrån de förutsättningarna? Jag väljer att se det som det senare och hoppas på ytterligare en tatueringsplan.

Franz Ferdinands peak var i mitten av 00-talet, när majoriteten av Popagandas besökare gick i grundskolan (obs: empirisk undersökning). Till följd av detta ser nog de allra flesta Franz Ferdinands konsert som en ren nostalgi-boost, och det temat sätts tydligt från start då de inleder med 2005-hiten Do You Want To. De är fulla av energi och sångaren Alexander Kapranos slår hål på alla fördomar om hur pappor dansar (han är ju 46 år nu, trots allt). Allt är så otroligt samspelt, professionellt och snyggt. Till och med mellansnacket, allmänt känt som någonting som kan förstöra flödet i en spelning och skapa en märklig tystnad som när någon drar ett opassande skämt, är perfekta bryggor mellan låtarna. Min vän som dragit med mig från ölområdet till publiken beskriver Franz Ferdinands diskografi som ”endast hitar” och det stämmer här – de väljer låtar som får igång publiken även längst bak. Blandningen av låtar vilar ständigt mellan nostalgi och fräschör, en perfekt curaterad setlist. Trots det är orden ”första skivan” på allas läppar, och hela publiken är jag i väntan på elefanten i rummet – Take Me Out.

  • När den väl kommer är det lite av ett antiklimax från publikens sida, men Popagandapubliken är ju som Popagandapubliken är. De låter otroligt bra och levererar en spelning som får igång tonårshjärtat igen, återupplivar döda minnen från hemmafester och dansgolv. Det är inget fel med nostalgi, det är stabilt. Samma gäller för Franz Ferdinand på Popaganda. 50 minuter av stabilitet är dock nog, precis på gränsen till att det skulle bli tråkigt om de bara hade fortsatt en låt till. Men lyckligtvis undviker de precis den dödsdomen och lämnar oss med exakt rätt känsla av livsglädje – som att vara 16 och lyckas smyga in genom bakdörren efter en helt okej hemmafest.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 496 [name] => Franz Ferdinand [slug] => franz-ferdinand [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 497 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 25 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 201 [name] => Popaganda [slug] => popaganda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 202 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 172 [filter] => raw ) )