Fuck Buttons
Kägelbanan, 14/11-2013

Jag minns året jag fyllde 18. Musiken hade sedan en tid tillbaka funnit mig, eller tvärtom. Jag var lite fast på en utbildning jag inte ville gå. En utbildning som efter studenten mest legat och skräpat någonstans. I stället flyttade jag till London och fattade, för somliga, tvivelaktiga beslut jag inte berättade om för mamma.

I klassrummen blödde musiken ut ur mina ganska dåliga Koss Porta Pro. Street Horrrsing tog upp mycket av min tid, och därmed mina klasskamraters. Till deras fasa, kan man väl få lov att tillägga. Aldrig tidigare har jag fått så många uppmaningar i stil med ”stäng av den där jävla skiten, det där är ju inte ens musik.” Min smak ifrågasattes ofta. Jag gillade det. Jag gillade att mitt liv bestod mer av musik än förgasare, bromsbelägg och turbo.

När jag och min gode vän, låt oss kalla honom Masken, stapplar ned mot Kägelbanan gör vi det med nostalgifyllda leenden. Nostalgi är ju en lite missvisande term i det här sammanhanget eftersom Fuck Buttons med varje nytt exceptionellt album har bevisat sin relevans.

Klockan börjar närma sig 22:00, så snabbt får man springa in i baren och köpa två ganska dåliga öl. På väg därifrån hör man hur Brainfreeze strålar ut ur ljudsystemet. Har man hört albumen så vet man ungefär hur det låter. Men Fuck Buttons musik innehåller ju någon sorts My Bloody Valentine-koefficient som innebär att musiken transcenderar tid och rum när den spelas riktigt jävla högt. Det är där upplevelsen finns.

I Surf Solar börjar Andrew Hung cirkulärt och sensuellt röra på höfterna, som om han satt på någonting stort och saftigt, i takt till det skeletala beat han och Benjamin John Power frammanat från skyarna.

I Olympians upphör världen runt omkring existera. Endast musiken registreras i alla mina sinnen. Det går att ta på den. Smaken fastnar på tungan. Och i det ögonblicket upplever jag det som min gamle vän, Masken, brukar säga. Då knullar det i öronen.