Sedan Fucked Up släppte det 72 minuter långa debutalbumet Hidden World under 2006 har de skrivit en modern rockopera, släppt så många singlar att inte ens deras två samlingsskivor lyckas täcka allt material och nästan varje år klämt ut progressiva punkrockkompositioner i samma anda som Rushs 2112, utan något tecken på att sakta ner. Dessa kompositioner är döpta efter kinesiska stjärntecken, samlade under namnet ”Zodiac Series” och har nu nått sitt sjunde släpp – Year of the Hare. Den naturkraft som skapas mellan bandets sex medlemmar har visat sig vara enastående på punkigare spår som Son the Father och Turn the Season, men är precis lika stark på denna svårsmälta sidan av diskografin.
Year of the Hare består enbart av ett titelspår och b-sidan California Cold, men när längden på låtarna jämförs med bandets senaste fullängdare är den bara 12 minuter kortare. Medan storleken på ett litet släpp som detta är imponerande, så fungerar det tyvärr inte till bandets fördel. Titelspåret inleds med fem minuter av onödigt och kontextlöst piano- och gitarrplinkande, för att sedan bygga upp till den faktiska låten. Det är onekligen en mäktig ljudbild som bandet visar upp när alla bitar fallit på plats, men låtens komposition känns snarare klumpig i sin helhet. När de tidigare visat upp sin expertis i denna sortens enorma låtuppbyggnad på Year of the Tiger eller Year of the Dragon, som båda har fantastiska övergångar och tematik, är detta titelspår utdraget och dåligt organiserat i jämförelse. Även om det finns ett par guldkorn i form av Jonah Falcos utmärkta trumslagande och ett storslaget outro är bristerna alldeles för synliga och återkommande för att kompensera.
Vid flera tillfällen innan Year of the Hare har Fucked Up inte varit blygsamma för att flörta lite med Steve Reichs form av minimalism, vid spår som Year of the Tiger eller Onno, men även denna gången om på California Cold. Efter ett intro som ger oss en inblick hur det hade låtit om Neutral Milk Hotel och The Who hade jammat ihop, slutar låten med ett avslappnande och psykedeliskt mönster som upprepas medan en vägg av ljud sakta tränger sig in och till sist kör över allt i sin väg. Rundgång och oväsen gör ofta tillvaron lite bättre, men ett så pass dominerande musikaliskt drag hade passat bättre i bandets ”normala” släpp än här.
Att bandet vandrar på samma stig som Sonic Youth och deras serie av improvisationer och experimentell musik är någonting som uppskattas, då de absolut har talang och engagemang nog för det, men att lyckas skilja på deras normala diskografi och Zodiac-serien är ingen större framgång på Year of the Hare. Med tanke på vad bandet lyckats åstadkomma hittills är detta förhoppningsvis bara en formsvacka, annars börjar det se mörkt ut för denna sida av Fucked Up.