Fullsmockat på French Films
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

French Films

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 6/10

Tittar man på vilka akter Hultsfred efter nystarten valt att lägga först på dagen finns en del att fundera över. Förra året var Trans Am – postrockpionjärer från Maryland – de olyckligt lottade att försöka elda på en sval förmiddagspublik. En stund senare gick Braids på och levererade sina psykelektroniska utsvävningar . Fantastiska band båda två, men knappast musik man väcker gemene man med. I år är The Bronx först ut, och även om deras hardcore drar mycket folk känns även det som ett underligt, felnischat val. Eftermiddagsspelningar för alla tre hade varit att föredra.

Men så finns undantagen som får mig att våga hoppas på en framtida uppryckning. Att sätta French Films på festivalens mest intima scen klockan tre på dagen är ett genidrag. Finnarnas new wave-flörtande popmusik är alla låtar bakade utifrån samma recept: enkla, snabba trumkomp, refränger som även den minst inlyssnade kan efter en vända och gitarrer som utgjuter den allra sista droppen energi ur den provocerande enkla formeln. Resultatet är i några fall überdansant men medföljer gör automatiskt också kopior som inte är fullt redo att stå på egna ben. Inte vidare ambitiöst men i sammanhanget trots allt alldeles perfekt. Det här kan en stor publik, alternativinriktad eller ej, uppskatta.

Publikens gensvar är därefter och till slut väljer den säkerhetsansvariga till stora burop att klippa ljudet mitt i Escape in the Afternoon. När folk överröstar honom med att fortsätta sjunga acapella är det konsertens stora klimax och ett rättmätigt långfinger i ansiktet på ett antal funktionärer som beter sig tveksamt. Puttande och crowdsurfande är av förklarliga anledningar inte tillåtet men att avbryta mitt i en låt för att statuera ett exempel känns direkt idiotiskt. Det är inte mycket värre än vanligt och tillsammans med otrevliga vakter på utsidan ger det en besk eftersmak.

Enligt alla oskrivna regler borde spelningen sedan dala rejält men French Films håller ihop det med bravur. Enligt bandet är det blod på en av mickarna, ”it was probably there before” – men jag är mer tveksam. Kvintetten sjunger tills halsarna verkar vilja ge vika och gör så mycket de kan med väldigt lite. Det är en spark i rumpan, en uppladdning snarare än femtio minuter att rama in. Så är det generellt heller inte riktigt än de stora avtrycken ska brännas in.

Foto: Filip Mijatovic