För många var det i och med ett Letterman-framträdande som Future Islands klev raka vägen genom rutan och fick en given plats i folks hjärtan. För mig var det en kväll på Hultsfredsfestivalen, där Samuel T. Herring fick alla närvarande att infinna sig i ett tillstånd så nära extas det bara går. Bankandes mot sitt bröst i en svettig lada fick han oss att känna att vi kunde förändra världen. Depeche Mode sjunger Where’s the Revolution år 2017, men har i själva verket inte varit i närheten av någon sedan 90-talet oavsett om vi pratar kärlek eller politik. Men det har Future Islands, med den brinnande passion som gång på gång uppenbarar sig, inte minst i livesammanhang.
Bandet från Baltimore har skapat sig ett eget musikaliskt DNA som du enkelt skiljer från bruset. Till stora delar bygger det på frontpersonen Samuel T. Herring och hans scenpersona som förkroppsligar en Upp till kamp-anda med tillhörande hesa skrik och knutna nävar mot skyn. Hela tiden får de liv av de New Order-klingande ljudbilderna med syntar och trummaskiner som blir en vacker déjà vu från sent 80-tal.
Den teatraliska framtoningen och de eggande ljudbilderna lyfter ibland fokus från de berättelser som ryms på The Far Field, ett album som även bevisar vilken textförfattare Samuel T. Herring är. Den eviga optimismen, som deras medryckande ljudbilder ger sken av, sticker han själv hål på flera gånger om. På Through the Rose sjunger han de förtvivlade raderna ”I’m scared I won’t know what to do / I’m scared that I won’t pull through”, och låter albumet kläs in av kärlekens olika sidor, inklusive dess gråzoner.
Men det finns också ett tydligt problem som uppenbarar sig på The Far Field, för även om de hittat en säregen formel för syntpop har de också stannat av. Future Islands kramar i sina bästa stunder ihop näven mot skyn i euforisk maner, men förblir allt oftare bleka kopior på sig själva. Syntarna och trummaskinerna går redan på högvarv. Om det finns ett maskinrum bör någon kolla till så att det inte överhettas. Tolv låtar pumpas just nu ut, men klumpas också ihop. Då löper även bombastiska nummer som Ran och Cave risken för en strandad revolution, snarare än att faktiskt vara en.